Al
som du skulle bli förlofvad med en så för-
bannadt tråkig menniska!4
Så stod bröllopet; dervid gick det just
icke synnerligen gladt tillväga.
Lyckan är de dårars förmyndare. Hade
löjtnant Hjelm varit litet mera klarsynt och
icke dömt allt efter det yttre skenet, så skulle
han ha erkänt, att försynen, långt ifrån att
straffa: hononi såsom han förtjent, tvärtom hade
gifvit honom den bästa hustru, precis en så-
dan som han behöfde. Hon var icke dum och
hon var icke tråkig, såsom folk trodde om
henne, men hennes sinnelag var stillsamt och
hennes väsende sannt qvinligt. Hon hörde
till dem som äro slutna i stora sällskaper
men öppna när de äro för sig sjelfva. Hen-
nes själ var fullt ut så ädel, hennes tankar
flögo fullt ut så högt som hennes herres och
mans, de hade blott ett helt annat mål, ty
när han bara tänkte på att komma långt i
denna verlden, så tänkte hon på att komma
långt i evigheten. Hade derför löjtnant Hjelm
endast förstått henne rätt, skulle han ha er-
känt, hvilken ovärderlig skatt han hade vun-
nit i sin hustru, sedan en gång de onda da-
garne kommit, de dagar, som icke behagade
honom. Ty då hans ly-ande ungdomsdrömmar
släcktes den ene efter den andre som lykt-
gubbar, då lifvet blef honom tomt och öde,
och det syntes honom som hade han intet
mera att hoppas, då kunde honm ha visat ho-
nom de tindrande cvighetsstjeraorna, då kunde