då tystnade alla plötsligt. Ändtligen en afton,
då han var på bal hos etatsrådet Effersen,
satt hans gamle rival, löjtnant von Zimmer-
thal, med hvilken löjtnant Hjelm mer än en
gång varit på vippen att få en duell, midt
emot honom vid bordet under supån, och det
förekom löjtnant Hjelm som om löjtnant von
Zimmerthal såg på honom med ett spotskt
leende och derpå hviskade några ord till gin
dam, som dervid brast ut i skratt. Nu var
löjtnant Hjelm viss om att hans dödsfiende,
löjtnant von Zimmerthal, kommit i besittning
af hemligheten. Detta var dock icke hän-
delsen, utan förhöll sig saken helt enkelt så
att löjtnant von Zimmerthal var förbittrad
öfver att hans dödsfionde, löjtnant Hjelm, hade
en så storartad framgång hos dot täcka könet,
att till och med den dam, som han (von Zim-
merthal) visat sin hyllning genom att leda
henne till bordet, satt alldeles försjunken i
betraktande af löjtoant Hjelm. Hau hade
derför tagit sin tillflykt till en af sina bästa
qvickheter, som aldrig förfeladesatt göra åsyf-
tad verkan, för att tillvinna sig sin dams upp-
märksamhet. Emellertid kunde löjtnant Hjelm
icke veta detta, han åntog sg vara förrådd
och det till på köpet åt en så skoningslös
motståndare som löjtnant von Zimmerthal.
Han kände sig alldeles värnlös, en duell kunde
icke hjelpa honom, det minsta ord, ja, biptt
en min skulle ju endsst göra hans ställNing
ännu mera genant. Då hittade löjtnant Hjelm
UPFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. 3