och sitter nu slagen i bojor, afbidande sin dom. Det var nemligen en — hök, som en längre tid satt skräck i stadens dufvor, i det han helt oförmodadt kastat sig öfver de intet ondt anande djuren, litet emellan knipando sig en stek. Dufvorna nere Physiologicum, dagligen förföljda af den fräcka bofven, höllo sig, ju mera deras antal förminskades, på sin vakt och blefvo så mycket som möjligt homj ma. Höken, gom stundom kretsade omkring dufslaget, stundom hvilade i en stor ck, lurande på att någon stackars dufva skulle våga sig ut, det de dock visligen aktade sig för, blef, då han fick vänta förgäfves, slutligen otälig, knallade sig utan vidare omständighe ter in i dufvornas bo, utvalda en, i hvilken han slog sina långa klor, och stod just färdig att retirera med sitt sköna byte, då han derifrån hindrades af institutionens vaktmästare, som grep honom. Såsom en för niämda institution — värdefull — individ, slogs han i bojor och får nu, bidande en säker död, trösta sig med att ha fallit i sådana händer, som, på samma gång de utan barmhertighet låta honom undfå sina gerningars rätta lön, förstå att använda honom i vetenskapens tjenst. Modiera och tarnet. Har du ick mera ondt i halsen mitt barn? frågade en moder sin lilla dotter. Nej mamwmma, blef svaret, ag är alldes les bra. Det säger du bestämdt bara för att slippa ta in mixturen, men det är icke rätt, man bör aldrig ljuga, ty lögnen är den skadligasto af alla laster. Barnet hade verkligen ljugit. Det nödgades både erkiuna detta och intaga mixturen. Det tillfrisknade och sprang en dag och lekte på golfvet, då en främmande fru inträdde. Efter de vanliga helsningarna2 ville hon locka den lilla flickan fram till sig, men förgäfves. anrycker du icke om mig? frågade hon den illa. Nej, svarade denna, Och hvarför inte? För det du är elak och dum, det har mamma sagt. Så hon kan prata, stammade den förlägva modern, icke har jag sagt det? Jo, s påstod barnet, det sade du i går, då du druckit kaffe hos frun och kom hem. Och så sade du ändå: det var väl att jag slapp så fort från henne. Detta var för modern en mixtur, bittrare än den barnet nödgats intaga. Man ser emellertid deraf, att barnets minne är troget och att man ej kan nog eftersträfva att ge dem ett, godt exempel på samma gång som goda råd. fiteckaers Bijou! En portvakt och hans hustru i Paris voro mycket förtjusta i en hund som do egde; men en dag, då de ej hade någooting att äta — det var mot slutet af belägringen — måste, de besluta sig för att offra hunden; dock, det var blott uuder häftiga tårar m:me portvakterskan åt af sin Bijou. Under det hon åt, Iade hon efter gammal vana benen på en assiett och med en djup snyftning utbrast hon: Stackars Bijou! Hvad han nu skullo ha smort. kråset !