ligen händerna och utropade samstämmigt: Ned med Napoleoniderna! Då höjde sig midt under detta oväsen plötsligt ett nytt hufvud öfver talarestolen vid sidan af ÖOontis magra ansigte, en blossande röd fysionomi med grått hår och skägg. Det var Victor Hugo. Författaren till Napoleon den tilles stod vid sidan af sekreteraren hos mannen från Sedan och från 2:dro december! TIsamma ögonblick ljöd ett enstämmigt rop: Det är straffet! Nu har straffet kommit!