ligen händerna och utropade samstämmigt:
Ned med Napoleoniderna! Då höjde sig
midt under detta oväsen plötsligt ett nytt huf-
vud öfver talarestolen vid sidan af ÖOontis
magra ansigte, en blossande röd fysionomi
med grått hår och skägg. Det var Victor
Hugo. Författaren till Napoleon den tilles
stod vid sidan af sekreteraren hos mannen
från Sedan och från 2:dro december! TIsam-
ma ögonblick ljöd ett enstämmigt rop: Det
är straffet! Nu har straffet kommit!