der sprungit i ogjordt väder. Detta var för starkt, tyckte öfversten: i ett land der skamlösheten hade hunnit så långt att sjelfva lagen förlorat sin makt, och der äreskändandet var en tillåten sak, ville han icke tjena längre; han begärde sitt afsked, och det fick han. Hade öfversten icke vunnit annat genom denna händelse, så vann han åtminstone en mnamnkunnighet icke blott i Köpenhamn, utan i hela Danmark, ja, i båda brödrarikena, som han troligen annars aldrig skulle ha nått. Stackars öfverste, det gick alltid bakvändt för honom — han hade i sina unga år drömt om ett helt annat slags namnkunnighet. . Nu hade således öfverston sitt afsked. Detta verkade just icke derhän att ban såg lifvet från cn ljusare sida. Han kände sig till mods såsom den hvilken lefvat lifvet ut — han hade intet mera att önska, intet mera att hoppas. De få vänner, med hvilka han hittills umgåtts, skilde han sig helt och hållet ifrån; det syntes honom som vore en fläck satt på hans heder: Skandinaviens morgonrodnad -hade blifvit skymningen i öfverstens Nf. Vännerna uppsökte honom väl ett par gånger i hans bostad, men då han envist förnekade att han var hemma, upphörde de omsider med de fruktlösa försöken. Öfversten tillbragte största delen af sin tid med läsning, i synnerhet af tysk och engelsk litteratur, och sökte derunder glömma den tarfliga verkligheten, Danska poesien cgnade han deremot