Den ansedda tidningen Jvurnal des Debat!s innehöll i det nummer som först utkom efter ockupationen i Paris, en väl skrifven artikel af John Lemoinne, hvari denne säger: Utstrickt på sin sjukbädd under långa dagar och qvalfulla nätter, har Frankrike med feberglödande ögon, med brännheta kinder afvaktat deras dom som äro kompetenta att utöfva läikarekallet. Dessa ha nu talat; de ha föreskrifvit amputation och ymnig blödning. Se der hvad vi nu hålla på att undergå. Landets blod flyter, utgående från hvar och en af dess porer. Vi tyckas knappast förstå, känna eller veta det. Vi äro lika patienter, som blifvit gjorda medvetslösa medelst kloroform. Men när vi skola vakna ur denna feberaktiga slummer, när vi känna oss omkring efter vår hand, vår arm, och finna att de äro borta, hvilket uppvaknande! Och dock måste vi stå upp; lifvets och arbetets tröttsamma pilgrimsfärd måste fortsättas. Den nu lefvande generationen skall icke skörda frukterna; den har bevittnat för mycket för att icke för alltid nära en hjertesorg, och den kan säga till ödet: Vi känna oss sjelfva alltför väl för att vidare kunna bedragas.4 Men framtiden tillhör icke oss. Om vi ville lyda sjelfviskhetens maning, skulle vi lemna de generationer som följa efter oss i arf pligten att hämnas. På det plågoläger, der det stympade Frankrike nu är dömdt att ligga, skulle vi endast kunna med skäl uttala tre ord: Tystnad, tålamod — det tredje ordet ha vi ingen rätt att uttala. Vi ha icke rätt att förfoga öfver deras lif och blod som komma efter oss. Vår enda pligt är att göra dem skickliga att tänka och handla för sig, och dem sjelfva allenast tillkommer rätten att en dag afgöra om de skola hämnas sina fäders blod eller icke. Det är nog för oss att vi ST Ga fir Vs VS JÄRN, Dt KI AG br JR TER IAN PR PRE PRAK PV SA FT RAN TA ET