Herminia vore en sörjande enka. Men, gudnås,
hon är blott femton år! .
— 0, det är omöjligt att tala förnuft med
er, Klerbbs.
— Kom, kom, vise man! Låtom oas gå till
sjön; Eva väntar oss.
De båda vännerna nalkades snart det af
täta träd beskuggade ställe, der två gånger
ett menniskohufvud nattetid visat sig. An-
lända till en häck af buskar, blefvo de varse
en stor öppning som hunden måste ha gjort,
då han trängde sig igenom häcken för att
komma genaste vägen ned till stranden. Efter
att sjelfva ha krupit genom samma öppning,
gingo de fram på den mark som ännu beva-
rade spåren efter den okände. Gabriel och
Klerbbs letade bland träden och buskarne, i
det höga gräset och uti de mossbelupna
grottorna kring sjön; men de funno intet lik.
Gång efter annan sade Klerbbs:
— Jag är säkor på att mitt skott träffade
rätt; jag tror icke på spöken; sådana finnas
ej i Indien; alltså har jag dödat en lefvande
varelse, hvilken numera måste finnas till så-
som lik. Denna sjö är skyldig mig ett lik;
han skall gifva mig det tillbaka i morgon.
Efter en timmas fåfängt sökande vände
Gabriel och Klerbbs åter till villan. Porten
öppnades genast, så snart de bultat på den-
samma. Eva kom de unga männen till mötes
i sängammardörren ock inbjöd dem att sätta
sig ned på en divan. Klerbbs tog först ordet: