Herminia vore en sörjande enka. Men, gudnås, hon är blott femton år! . — 0, det är omöjligt att tala förnuft med er, Klerbbs. — Kom, kom, vise man! Låtom oas gå till sjön; Eva väntar oss. De båda vännerna nalkades snart det af täta träd beskuggade ställe, der två gånger ett menniskohufvud nattetid visat sig. Anlända till en häck af buskar, blefvo de varse en stor öppning som hunden måste ha gjort, då han trängde sig igenom häcken för att komma genaste vägen ned till stranden. Efter att sjelfva ha krupit genom samma öppning, gingo de fram på den mark som ännu bevarade spåren efter den okände. Gabriel och Klerbbs letade bland träden och buskarne, i det höga gräset och uti de mossbelupna grottorna kring sjön; men de funno intet lik. Gång efter annan sade Klerbbs: — Jag är säkor på att mitt skott träffade rätt; jag tror icke på spöken; sådana finnas ej i Indien; alltså har jag dödat en lefvande varelse, hvilken numera måste finnas till såsom lik. Denna sjö är skyldig mig ett lik; han skall gifva mig det tillbaka i morgon. Efter en timmas fåfängt sökande vände Gabriel och Klerbbs åter till villan. Porten öppnades genast, så snart de bultat på densamma. Eva kom de unga männen till mötes i sängammardörren ock inbjöd dem att sätta sig ned på en divan. Klerbbs tog först ordet: