bestod ej profvet, utan började skräddaren vackla, helst han icke på lång tid sett någon regnbåge. Skräddarens ställnivg blef alltmera allvarsam och Caron med färjan tycktes närma sig. Men ddaren ville icke döden dö och fann det lika vidrigt att på rak arm dö i den mörka natten som det är ohyggligt i Småland att dö. Han bjöd derför ödet spetsen — antingen han nu ej var Sberedd eller han cj hade sista rocken färdig. Snart måste dock skräddaren som Napoleon vid Wörth tänka på reträtten och begaf sig dervid med sin gumma upp på vinden, der de båda tillbragte den återstående delenaf natten. Sålunda räddades skräddaren från ätt drunkna under den svåra öfversvämning som uppstod i början af veckan och han kan nu fortfarande, liksom Berggren i Den nye kommendanten, Klippa och skära, Sverge till ära.