vå var man lika klok när han slutade, som då han började. 4:de punkten. Nu kom en bland de svåraste talarne, och det var häradshöfding Åstrand. Han: sparado ingalunda på stora ord, och man fick derjemte en liten krigshistoria. Han talade så som hade han haft en samling för sig, hvars fosterlandskärlek somnat af, och som han skulle väcka. Hvad han egentligen ville, det vet hän kanske sjelf; jag kunde ej fatta det. Till sist uppträdde hr Wallenberg och talade om det lyckliga uti att så der sammanträda när stora frågor föreligga — han tänkte nog på 72:an och den nya myntfoten. Han talade icko så litet till, och så var det slut, och man gick med icke förkortade näsor...