stora massor samlade, hvilket för oss naturligtvis är en stor fördel. Af allt detta följer, att vi alltid före sjelfva fiendtligheternas utbrott hafva någon tid på oss till ytterligare utbildning, att vi ej genast behöfva sätta alltirg på spel i en slagtning vid gränsen, att Vi innan den afgörande striden kunna hinna förvärfva den behöfliga krigsvanan hvilken dock omöjligt kan vinnas genom öfningar i fred, vore de än aldrig så långvariga — och slutligen att vi i fullt mått kunna komma i åtnjutande af alla de fördelar försvaret i eget land har framför anfallet. Och den logiska slutsatsen af alla dessa omständigheter blir åter, att vi under freden på ångt när ej behöfva göra så stora uppofrin gar af öfningar och penningar som Danmark, hyilket äfven förbjuder sig sjelf genom vårt lands mindre välmåga. Vår liniearmå behöfver ej vara så stor i förhållande till befolkningen, hvaremot vi böra lägga mera vigt vid utvecklingen af vårt ortförsvar och af vårt föstoifgsväsende. Att taga Daninark till jemförelsepunkt vid beräkning af hvad den skandinaviska halfön bör prestera i försvarskraft, är säledes i högsta grad felaktigt. Likaså att taga den danskä krigsförfettningen till mönster för ordnandet af en svensk-norsk folkbeväpning, hvilken af många skäl vida mera kan närma sig den schweiziska. Ett lands krigsförfattning bör alltid stå i ett nära samband med de strategiska förhållanden, som under ett rig blifva en följd af dess läge. Dessa förhållanden äro numera i Danmark ovan-: ligt ofördelaktiga, hvarför. krigsförfattningen bör rätta sig derefter. Men för den skandinaviska halfön äro nätnnda förhållanden ovanligt fördelaktiga; och derefter kan äf-ven krigsförfattningen modifieras. Vi bestrida således på det bestämdaste riktigheten att taga kostnaderna för den danska folkbeYäpningen till norm för kostnaderna af en svensk dylik, hvilken sednaro kan och bör ordnas efter helt andra och billigare grunder, men det oaktadt vara fullt betryggande. Och den af krigsstyrelsen i akt och mening att skrämma oss för folkbeväpning utan stamtrupp gjorda Sberäkningen blir således af noll och intet värde. MNarmma beräkning har dessutom det felet att antaga en vida större liniearm än härstädes af någon auktoritet blifvit ifrågasatt, nemligen 114,000 man, oberäknadt 11,400 icko stridande timmermän, sjukvårdssoldater, hästskötare, trosskarlar o. 8 v. Såväl landtförsvarskomiten af 1861—1865 som k. m:t i sin proposition till 1865— 66 års riksdag och 1867 ärs försvarsutskott ansågo liniens högsta krigsfot, då den norska hjelpen togs med i beräkningen, ej behöfva sättas högre än 90,000 man, uti hvilken gumma då äfven intogos flera af de icke-stridande chargerna. Endast statsrådet Abelin har, såsom det mäste synas utan tillräckliga motiver, föreslagit en linicstyrka af 100,000 man men äfven i denna summa intagit flera af nyssnämnda charger. Afdrager man skillnaden mellan 90,000 man, plus en del af de icke stridande chargerna, d. v. s ungefärligen kostnaden för en hel beväringsklass, så måste redan derigenom slutkostnaden icke obetydligt minskas. Tidningen Aftonbladet, som för icke länge sedan så varmt svärmade för den schwei ziska folkbeväpningen och så ifrigt kämpade för indelningsverkets upphäfvande, har