bevillningens beräkning. Vidare synas oss vakansafgifterna af 100 rår för rothållsnummer och 250 för rusthållsnummer alldeles för låga. Oförklarligt förefaller äfven, hvarföre rusthållarne skola få behålla sina rustningsräntor, 1,378,000 rdr, hvilka fråndragas de ordinarie tillgångarne; detta kan visserligen blifva fallet under öfvergångsperioden, om densamma bestämmes till en viss tid; men sedan lära väl nämda räntor. böra återgå till statsverket och komma detsamma till godo. Efter öfvergångstiden torde slutligen boställenas afkastning komma att uppgå till vida högre belopp, än närvarande 1,428,000 rdr. Beriktigas alla dessa fel, så kommer den summa af 8,238,150 rdr, som under ofvannämde antagande skulle uttagas medelst bevillning, att minskas med ett par millioner, och särdeles städernas 3,624,720 rdr att betydligen nedsättas. Hvarföre sjöförsvarets kostnader betydligt skola ökas, emedan landtförsvarets indelningsverk upphäfves, synes oss alldeles obegripligt. Likaledes det påståendet, att inkomsterna af indelta armåns boställen först om 20 års tid kunna förväntas vara att tillgå, och att en kasernkostnad af 17 millioner skulle blifva en följd af folkbeväpningens införande, liksom icke lägerutbildningen fortfarande i sådant fall kunde begagnas. Vid allt detta, liksom åtskilligt annat, vilja vi dock ej vidare uppehålla oss, då hela artikeln blott utgör ett toret tankespel, utan annat praktiskt ändamål, än att uppskrämma sinnena, och särdeles städernas representanter, för folkbeväpningen, samt att slutligen låta den ökade bevillning af endast 2,800,000, som antagandet af det Abelinska förslaget ytterligare skulle erfordra, framstå i en jemförelsevis förklarad dager. Må det i stället tillåtas oss rikta några allvarliga slutord till Aftonbladet med anledning af dess nuvarande uppträdande i försvarsfrågan. Det värda bladet har, från den stund agitationen för regeringens förslag börjades, mot dem, som fortfarande kämpa för de id6er och åsigter, det sjelf förut förfäktat, tillvägagått med en illvilja, våldsamhet och hänsynslöshet, som äro fullkomligen värdiga öfverlöparen och renegaten. Det har öfverhopat olika tänkande med de skymfligaste tillmälen, såsom lycksökare, projektmakare, usla egoister och förrädare m. m, d. Oaktadt de många artiklar, som blifvit intagne, har nästan ingenting i sak förekommit, utan blott fraser till förherrligande af det Abelinska förslaget. Någon jemförelse eller något afvägande mellan olika organisations-systemer kar ej kommit i fråga, utan allting har gått ut på att öfverrumpla sinnena och uppskrämma representanterna och befolkningen, dels med hot om riksdagens upplösning och dels med förespeglingar af faror utifrån, på hvilka bladet sjelf omöjligen kan tro. Hvad tro sig bladet och de, som inspirera detsamma, vinna härigenom? Tror det, att svenska folket plötsligen blifvit förvandladt till en skara omyndiga barn, utan eget omdöme eller egen urskilningsförmåga? Tror det, att representanterna låta inverka på sig af ett ursinnigt och tillkonstladt skrän, då tillfyllestgörande skäl och grunder icke anföras? Tror det sig på sådant sätt kunna befordra den försoning och sammanjemkning mellan de hvarandra motstående åsigterna, som äro så nödvändiga för den inveeklade frågans lösning? I sådant fall kunna vi försäkra, att bladet högeligen bedragit sig. Det skall icke lyckas skrämma någon, men det skalli stället till det yttersta uppreta dem, som annars vore benägna till eftergifter, samt derigenom göra all sammanjemkning omöjlig. Ja, detta är redan på god väg att ske. Vi vilja derför vänligen råda bladet att hädanefter antaga en fogligare ton och att icke skoningslöst förkättra dem, som kunna hafva olika åsigter. Annars skall det säkerligen snart med sorg och ruelse finna, att resultatet af dess våldsamma uppträdande bir alldeles motsatt det, som dermed åsyf