till, ty i farans ögonblick är sammanvkallandet af en hop menniskor, om än lifvade af den bästa vilja, i det närmaste onyttigt. 2:0 Hon måste ega nå,ot; af intet blir intet, och bäst är att alltid genast, när så behöfs, hafva tillräckliga medel för de första trängande behofyven. 3:o Hon måste framförallt veta hvad hon vill uträtta och i enlighet dermed göra sina förberedande anordningar. Professor Rossander afslutade sitt föredrag med följande yttranden, hvilkas berättigande hvarje tänkande fosterlandsvän måste inse: Önskligt är att några artiklar, som äro svåra att i hast anskaffa och som tillika ej taga alltför mycken skada af ett längre förvarande, fionas i ett litet förråd. Man har stora förråd af vapen, som riskera att blifva gammalmodiga, krut och annat, som efter nå gra år ej mer är fullgodt, hvarför skulle man ej på samma sätt riskera förstöringen af saker, ämnade för sjukvården? Bäst om de på detta sätt förgås, bäst otvifvelaktigt, om föreningens hela verksamhet aldrig toges i anspråk, om dess förbindelser ständigt blefve onyttiga, förspillda! Vi betvifla ej att de upplysningar, den eggelse professor Rossander genom sitt anföande och sina meddelanden lemnat föreningen för frivillig vård af sårade och sjuka i fält, af denna förening allvarligt komma att uppmärksammas och många vigtiga steg i följd deraf att vidtagas. Inom föreniogens arbetsområde finnes dock en detalj af ej obetydlig vigt, hvilken egentligen tillhör qvinnans verksamhetskrets. Det är ombesörjandet af de för föreningens syfte nödvändiga förbandsartiklar och främst deribland af ott större förråd af linne. Och om nu våra fäder, våra bröder, våra män, å ena sidan äro betänkta på anskaffandet af de vapen, som äro oundgängliga för betryggandet af vårt lands sjelf bestånd, å andra sidan bemöda sig om iordvingsställandet af den sjukvårdsmateriel, som är behöflig för att gifva tillbörlig omvårdnad åt dem, hvilka kunna komma att blottställa sina lif och utgjuta sitt blod för fäderneslandet, blir det då ej för oss svenska qvinnor, en oafvislig pligt att, äfven vi, i vår lilla mån lemna ett bidrag till det stora och maktpåliggande arbetet och vara behjelpliga att småningom insamla ett linneförråd, hvilket åtminstone kunde motsvara de tidigaste behofven i den olyckliga händelse att en ödesdiger dag också skulle inträffa för oss? I första ögonblicken af stor nöd är det som hjelpen är störst och mest påkallad. Med tiden kunna nog tillgångar erhållas och bistånd lewnas, men at intet blir intet, och der man intet har att tillgå, står man mången gåog rådvill nm blödande bjerta inför stundens befallande raf. — Det mål, hvartill vi med detta upprop till våra landsmaninnor syfta, är att medelst många små samverkande krafter ernå det goda resultat, att ett större parti linne och charpie samt af de behöfiigaste och mest anlitade förbandsartiklar ej kommer att saknas bland den sjukvårdsmateriel, som föreningen för frivillig vård af sårade och sjuka i filt är betänkt att anskaffa och ordna för sitt menniskoälskande mål... Vi begära ej stora uppoffringar af någon, då vår afsigt för närvarande endast är att hos våra medsystrar i den vidsträcktaste krets väcka en tanke på möjliga kommande behof, på vigten at en förberedelse derför och på lättheten att medelst vänlig omtanke och ringa besvär kunna åstadkomma något väsentligt godt. För hvarje år bör från ett välförsedt hushåll alltid ågot gammalt linne kunna afläggas för ett sådant ändamål som det ifrågavarande, om husmodern har god vilja och fogterländskt sinne samt en viss omtänksamhet att taga till vara åtskilligt, som under andra omständigheter temligen ändamålslöst förfares. Vi begära endast emulorna, de må nu framstå under formen af både nytt och gammalt linne, i huru små lappar som helst (större stycken, om ock nötta, böra likväl ej sönderklippas), charpie (hvaraf dock numera ej stora qvantiteter anses behöfliga vid förbindningar); kompresser (fyrdubbla linuelappar) af olika storlek, bindor af linne eller bomall (längd: 12, 16, 20, 24 fot; bredd cirka 2 dee. tum; de sammanskarfvas medelst hopkastande af staden, långsidorna öfverkastas löst) eller andra förbandspersedlar. Skulle vi efter någon bestämd tids förlopp (t. ex. efter 10 år) fortfarande vara lyckliga nog att ej för krigets hemska behof sjelfva nödgas anlita det sålunda iosamlade förrådet, kan ju år för år den först tillkomna delen deraf småningom öfrverlemnas till yåra sjukhus. Ingen må derför afhålla sig från deltagande i detta fosterländska arbete af fruktan att det sålunda insamlade kan onyttigt förfaras, då det alltid kommelidandoe likar till godo, vare sig under ofred eller fred, på samma gång ständigt fortgående bidrag vidmakthölle det hela. Vid upplösandet af den fruntimmerskomitå, som, på anmodan af föreningen för frivillig vård af sårade och sjuka i fält, i hufvudstaden under sistlidne höst hade bildat sig för att mottaga gåfvor af sjukvårdseffekter för sårade ch sjuke i de krigförande nationernas härar, beslöt ett fåtal af dess medlemmar att för ofvan angifoa syftemål och i samverkan med nyssnämnda förening förklara sig såsom permament komit6. H.k.h, hertiginnan af Östergötland, hvars ädla hjerta och fosterländska ne aldrig förneka sig. uttryckte vid under