Den unga flickan tycktes såsom genom ett trollslag växa ett par tum, och plötsligen fatta sin ställning såsom värdens dotter, hvilken nyss trädt utom barnaårens gräns, för att bjelpa fadren att representera det ädla namn han bar. Femtonåringen hade, under det hon talade, förvandlat sig till en ung dam af verld. Men baron Fingals förlägenhet syntes först nu ha fått sin piedestal. Hans fyndighet svek honom helt och hållet. Mitt herrskap!t — stammade han. — Min dotter! — Mitt herrskap! — Hon! Den silfverhårige gamle eleganten trädde fram för att bistå honom. Då värden helt naturligt är så upprörd af öfverraskningen och af de dystra minnen, han af lätt ursäktlig tankspriddhet råkat glömma, ber jag att få äran. fungera som hans vice värd. Fröken Elghjerta! Ni är omgifven af idel främlingar för er, men af vänner och beundrare till er charmante far. Tillåt mig presentera grefve von Golden med grefvinna, grosshandlar Didrich med gemål, kammarherre Ödelstjerna med kammarherrinna. Fingal fattade halmstrået, som bjöds honom till räddning, och fortsatte att med den säkerhet, som var honom möjlig, likasom sin räddare, improvisera fingerade namn. SFriherrinnan Fagerkrans! Löjtnant Wining med fru . . . Men han hade inte hunnit längre, förrän hans bedtögliga tunga tvärtystnade och han