Den unga flickan tycktes såsom genom ett
trollslag växa ett par tum, och plötsligen fatta
sin ställning såsom värdens dotter, hvilken
nyss trädt utom barnaårens gräns, för att
bjelpa fadren att representera det ädla namn
han bar. Femtonåringen hade, under det hon
talade, förvandlat sig till en ung dam af verld.
Men baron Fingals förlägenhet syntes först
nu ha fått sin piedestal. Hans fyndighet
svek honom helt och hållet.
Mitt herrskap!t — stammade han. —
Min dotter! — Mitt herrskap! — Hon!
Den silfverhårige gamle eleganten trädde
fram för att bistå honom.
Då värden helt naturligt är så upprörd af
öfverraskningen och af de dystra minnen, han
af lätt ursäktlig tankspriddhet råkat glömma,
ber jag att få äran. fungera som hans vice
värd. Fröken Elghjerta! Ni är omgifven af
idel främlingar för er, men af vänner och
beundrare till er charmante far. Tillåt mig
presentera grefve von Golden med grefvinna,
grosshandlar Didrich med gemål, kammarherre
Ödelstjerna med kammarherrinna.
Fingal fattade halmstrået, som bjöds honom
till räddning, och fortsatte att med den sä-
kerhet, som var honom möjlig, likasom sin
räddare, improvisera fingerade namn.
SFriherrinnan Fagerkrans! Löjtnant Win-
ing med fru . . .
Men han hade inte hunnit längre, förrän
hans bedtögliga tunga tvärtystnade och han