dig, och för hvilken jag anropade din välsignelse, min fästman, såsom jag i denna stund trodde mig ha rätt att kalla honom, om du i vanlig ordning besvarat min skrifvelse, min fästman är din dotters baneman. Nej, mera än så, ty hvad är döden mot vanäran? Fader, dv har icke velat att jag skulle tro på den hemska sagan om en djefvul. Himmelen har straffat dig och mig för vår otro. Djefvulen går omkring i denna verlden, men icke i ett fasansfullt vilddjurs skrud, icke ens i uselhetens och lumpenhetens, såsom vår ovän Tovenius, nej, han lånar: anletet af en Herrans engel, stimman af en seraf, och hans ord komma hjertat att darra af lycksalighet. Han bedöfyvar våra sinnen, omgifver oss med rörande ömhetsprof, inbjuder oss på förtjusande små fester, der de tusende Jjusen alla äro små irrbloss, som bedåra oss och locka oss ned i förderfvets djup. Han smeker våra öron med hemlandstoner, lockar tacksamhetens och hemlängtans tårar i våra ögon, låter oss hvila våra trötta lemmar på kuddar af ejderdun och släcka vår törst med fina förrädiska viner, som hölja hjernan, med töcken och göra stunden till: en himmelsk dröm, men ur hvilken vi vakna på bottnen af en afgrund. Jag har flera gånger denna morgon sökt att ända mitt usla lif, men tanken på Gud, som förskjutit mig, och dig, som skall förbanna mig, har hållit mig tillbaka, ty Gud är barm