dig, och för hvilken jag anropade din väl-
signelse, min fästman, såsom jag i denna
stund trodde mig ha rätt att kalla honom, om
du i vanlig ordning besvarat min skrifvelse,
min fästman är din dotters baneman. Nej,
mera än så, ty hvad är döden mot vanäran?
Fader, dv har icke velat att jag skulle tro
på den hemska sagan om en djefvul. Him-
melen har straffat dig och mig för vår otro.
Djefvulen går omkring i denna verlden, men
icke i ett fasansfullt vilddjurs skrud, icke
ens i uselhetens och lumpenhetens, såsom
vår ovän Tovenius, nej, han lånar: anletet af
en Herrans engel, stimman af en seraf, och
hans ord komma hjertat att darra af lyck-
salighet. Han bedöfyvar våra sinnen, omgif-
ver oss med rörande ömhetsprof, inbjuder oss
på förtjusande små fester, der de tusende
Jjusen alla äro små irrbloss, som bedåra oss
och locka oss ned i förderfvets djup. Han
smeker våra öron med hemlandstoner, lockar
tacksamhetens och hemlängtans tårar i våra
ögon, låter oss hvila våra trötta lemmar på
kuddar af ejderdun och släcka vår törst med
fina förrädiska viner, som hölja hjernan, med
töcken och göra stunden till: en himmelsk
dröm, men ur hvilken vi vakna på bottnen
af en afgrund.
Jag har flera gånger denna morgon sökt
att ända mitt usla lif, men tanken på Gud,
som förskjutit mig, och dig, som skall förbanna
mig, har hållit mig tillbaka, ty Gud är barm-