brottslig politik som den, hvilken Frankrike
begagnade mot Tyskland... Till och med Frank-
rikes tillintetgörelse skulle blifva endast tem-
porär. Frankrike skulle resa sig efter sina
olyckor likasom Preussen efter Jena. Ettnytt
Frankrike skulle utgå från Sådan, och äfven
om Paris lades i aska, skulle det utkräfva
hämd och slutet af århundradet skulle bevittna
ännu blodigare scener än dess början. Tysk-
land var i Europas centrum en källa af intel-
ligens och civilisation, men det var fara värdt,
att om det hängaf sig åt krigiska traditioner,
skulle det franska kejsardömet af den 2 de-
cember följas af det tyska kejsardömet af den
10 december.
Hvad besittningen af Elsass och Lothringen
angår, betraktade han det såsom en sekundär
fråga. Han ansåg ej besittningen af en eller
två provinser mera nödvändig för Frankrikes
storhet, ehuru han önskade att de ej måtte
gå förlorade för Frankrike. Några at hans
landsmän hade gått så långt att säga, att om
Elsags och Lothringen förlorades, skulle Frank-
rike nedstiga till en makt af andra eller tredje
rangen. Så tänkte äfven England när det för-
lorade Calais; men hvilken engelsman bekla-
gade väl nu, att Calais utgjorde en del af
Frankrike? Den verkliga garantien för fred
mellan Tyskland och Frankrike var icke be-
sittningen af en eller två provinser, utan en
uppriktig, redlig förbindelse mellan de två
folken.
Det har yttrats att den latinska racen för-
brukat sina krafter. Detta är icke förhållan-
det. Den latinska racen har fallit, men den
skall åter resa sig.
Med hänseende till krigets resultat trodde
han, att de skulle blifva tre. Tyskland skulle
få en politisk organisation, en kropp motsva-
rande dess intellektuela och moraliska själ;
det skulle blifva en mäktig focus af civilisa-
tion i bjertat af Europa — fredligt och libe-
ralt. Frankrike skulle återkallas till sig sjelf,
dess stora revolutions löften uppfyllas och so-
fisters samt kurtisaners regering upphöra. I
mina konferenser i Nötre Dame under Adven-
tet år 1867, långt före kriget, yttrade jag:
men jag vill framför allt framhålla olyckor,
hvilka man ängsligt söker dölja. Ja, medan
lyxen fräter på nationens inelfvor, medan kur-
tisaner midt under detta tilltagande förfall
upplyfta sina stolta hufvuden, likt maskar på
den kropp, som närer dem, uppstår en annan
svärm, innehållande förderf och död, hvilken
icke angriper hjertat utan hjernan — sofister,
föderfvande det allmänna förnuftet och språ-
ket, som är dess organ. Och vidare sade
jag: fienden vid våra portar, vår ära fläckad,
vårt oberoende hotadt, — om detta är erfor-
derligt för att rycka oss från dem, som för-
störa oss, så skall Gud utföra det, emedan
han älskar oss och vill rädda oss mot vår
vilja. Spring fram ur skidan, Guds och Frank-
rikes svärd, slutade jag, fullgör ditt verk,
gör det snart och fullständigt. — Guds hand
kan draga tre goda: resultat af detta olyck-
saliga krig — en mäktig civilisationsmedel-
punkt i Tyskland, hvilket skulle blifva fred-
ligt och liberalt; Frankrike återkalladt till sig
sjelf, och dess stora revolutions löften upp-
fyllda; det tredje resultatet afsåg ett annat
land, hvilket äfven var hans — icke hans fä-
dernesland, men hans själs land — Italien.
Rom var nu fritt. Påfvens verldsliga makt —
gagnelig under en viss tid — hade för länge-
sedan öfverlefvat sig sjelf. Tre gånger hade
han besökt Rom; tre gånger hade han sett
denna makt på nära håll; tre gånger hade han
sökt tvinga sig att vörda densamma — men
han såg tydligt, att den endast hvilade på
Frankrikes bajonetter, och att den skulle falla
i spillror då de undandrogos. Den hade nu
fallit, och han tackade Gud för en tilldra-
gelse, sem skulle medverka till Italiens enhet,
till. de latinska racernas pånyttfödelse, och
framför allt till den för honom så dyrbara,
romerskt-katolska kyrkans reform,
Den vördige patern blef ofta afbruten af
bifall under sitt föredrag, hvaraf inkomsten
skall tillfalla det fransyska landtfolk, som li-
dit genom kriget.
TT est rst staken eV BR ST NÄE a VR RINGT RNE HSN EM RN pnAg be EL PPV PKI Ne 4 3 AS VÄ