digt på morgonen är suffetten och fotsacken borta, ty soldaterna ha begagnat lädret för att göra sig stöflar utaf. Der står i en slottspark ännu en marmorstaty på sin piedestal, en Venus kallipygos, som soldaterna af artighet hittills skonat. Plötsligt kommer en granat flygando från Paris fästen och slår bort just den sköna del, öfver hvilken hon var så stolt. Soldaterna på förpost ha försökt att ersätta den med lerjord, men den konstnärliga hand saknas, som skullo kunnat återställa mästarens konturer, och sorgset blickar den hårda skönheten ned på det bristfälliga. : Så sammanrotar sig allt för att förstöra allt. Blicken längtar åter efter den kultur, som upphygger; tanken vänder åter till längtan efter lugn och ordning, men hvar skall man finna dem! Förstörelsen måste ju fortgå! Så har det nu fortgått, snart sedan gex månader — sedan natten till den 19 juli då jag inträffade i Saarbricken. Hvilket öfvermått af grym historia har icke upptornat sig under denna så korta tidrymd! Hela folianter har historien fullskrifvit med blod, ett haf har hon fyllt med tårar, hon har förstört, hvad menniskosnillet, kulturen, uppfinningsgåfvan med så mycken möda uppbygt. I hemmen väntade man i början ängsligt på de dröjande, sedan framträdde den stolthet, som medvetandet om seger ingifver, derefter tårarna öfver de dyra offren, öfver dem, som köpte denna seger med sitt lif och genom sin död förkrossade mången annan, spädaro varelse. Derute på fälten rasade fortfarahde den vilda krigsdansen. Då scmmaren upphörde och hösten kastade de torra löfven för våra fötter, då redan under glaget vid Beaumont den första rimfrosten lade sig öfver ängarna, då qvällarne blefvo långa, då vi sutto i qvarteren och kastade ved i kaminen, under det att så månget hjerta i hemmet gjöt smärtans eller längtans stilla fårar; då slutligen den första snön lade sig på pickelhufvan och kölden flätade stora istappar i våra landtvärnsmäns mustascher; då på slagfältet blodet frös öfver de blesserades sår, då försvann krigets slut i snö och dimma för blicken. Större blef förbittringen hos dem, som pligt och ära alltjomt höllo afiägsnado från de sina. Och då slutligen julklapparno kommo till Frankrike, blef stämningen afgjordt molankolisk och mången hård krigares öga fuktades då han tänkte på hemmet. Det kan emellertid icke hjelpas, ty sådan är krigarens lott. Vintern är halfliden. Solen skall återvända och sannolikt ännu finna 033 i Frankrikö, ty striden måste en gång kimpas till slut.