digt på morgonen är suffetten och fotsac-
ken borta, ty soldaterna ha begagnat lädret
för att göra sig stöflar utaf. Der står i en
slottspark ännu en marmorstaty på sin pie-
destal, en Venus kallipygos, som soldaterna
af artighet hittills skonat. Plötsligt kom-
mer en granat flygando från Paris fästen
och slår bort just den sköna del, öfver hvil-
ken hon var så stolt. Soldaterna på för-
post ha försökt att ersätta den med lerjord,
men den konstnärliga hand saknas, som
skullo kunnat återställa mästarens konturer,
och sorgset blickar den hårda skönheten ned
på det bristfälliga. :
Så sammanrotar sig allt för att förstöra
allt. Blicken längtar åter efter den kultur,
som upphygger; tanken vänder åter till
längtan efter lugn och ordning, men hvar
skall man finna dem! Förstörelsen måste ju
fortgå!
Så har det nu fortgått, snart sedan gex
månader — sedan natten till den 19 juli då
jag inträffade i Saarbricken. Hvilket öf-
vermått af grym historia har icke upptornat
sig under denna så korta tidrymd! Hela
folianter har historien fullskrifvit med blod,
ett haf har hon fyllt med tårar, hon har
förstört, hvad menniskosnillet, kulturen, upp-
finningsgåfvan med så mycken möda upp-
bygt. I hemmen väntade man i början ängs-
ligt på de dröjande, sedan framträdde den
stolthet, som medvetandet om seger ingif-
ver, derefter tårarna öfver de dyra offren,
öfver dem, som köpte denna seger med sitt
lif och genom sin död förkrossade mången
annan, spädaro varelse. Derute på fälten ra-
sade fortfarahde den vilda krigsdansen. Då
scmmaren upphörde och hösten kastade de
torra löfven för våra fötter, då redan under
glaget vid Beaumont den första rimfrosten
lade sig öfver ängarna, då qvällarne blefvo
långa, då vi sutto i qvarteren och kastade
ved i kaminen, under det att så månget
hjerta i hemmet gjöt smärtans eller läng-
tans stilla fårar; då slutligen den första
snön lade sig på pickelhufvan och kölden
flätade stora istappar i våra landtvärnsmäns
mustascher; då på slagfältet blodet frös öf-
ver de blesserades sår, då försvann krigets slut
i snö och dimma för blicken. Större blef
förbittringen hos dem, som pligt och ära
alltjomt höllo afiägsnado från de sina. Och
då slutligen julklapparno kommo till Frank-
rike, blef stämningen afgjordt molankolisk
och mången hård krigares öga fuktades då
han tänkte på hemmet. Det kan emellertid
icke hjelpas, ty sådan är krigarens lott.
Vintern är halfliden. Solen skall återvända
och sannolikt ännu finna 033 i Frankrikö,
ty striden måste en gång kimpas till slut.