Den litterära pseudonymen Olof Stig har
begärt plats för nedanstående, uppgifvande
att det icke blifvit infördt i Aftonbladet,
till hvars redaktion han gändt skrifvelsen
för omkring 14 dagar sedan:
Till min stränge recensent i Aftonbladet.
Det är faderns -pligt att försvara sitt omyn-
diga barn, och föliaktligen äfven hans rätt att
söka göra det. Mätte det icke förmenas mig
att begagna denna rätt.
Jag har skaffat till verlden några anspråks-
lösa rim, en liten bok som jag kallat Trikol.
Att flickungen har sina odygder är otvifvel-
aktigt, men det är omöjligt att tro henne vara
så vanartig, att hon verkligen förtjenar de
ovänliga snäsor, med hvilka ni, i Aftonbladets
litteraturafdelning den 13 dennes, hads hjerta
att tillrättavisa henne, stackars liten. Ni måtte
ha varit vid förskräckligt dåligt lynne den da-
gen, herr recensent.
Frånvaron af poesi är alltigenom märkbar
på det mest ledsamma sätt, och närhärtill kom-
mer en mängd utomordentliga trivialiteter och
sökta qvickheter, kan icke en någon gång be-
fintlig fyndighet och ledighet i versbyggnaden
försona läsaren med detta missbruk af den
Spuudaa formen. — Så lyder den förfärliga
domen, som i sin skoningslöshet skulle ha va-
rit rentaf förkrossande, dercest icke den af eder
samtidigt lemnade redogörelsen öfvor arbetets
innehåll, så uppenbart afveke från dettas så-
väl anda gom bokstaf, att man måste ant
alt ni icke genomläst boken, på sin höjd bl
drati den. Nå, derom är icke mycket att säga.
Man kan icke hiuna med alit; och dessutom,
enär recenserandet ju bland annat bör afse att
fista en afböjande eller tilldragando uppmiärk-
samhet på sitt föremål, torde det vara allde-
les klart att lämpligaste tidpunktea för bok-
recensionen infaller tran boken blifvit läst.
Mig tillskyndas denna gång derjemte en smula
tröst af hoppet att ju några af de mitt lilla
arbete. tillvitade bristerna möjligen i någon
mån kunna vara fyllda på do sidor ni hoppat
öfver. Det är således icke deröfver jag be-
klagar mig.
Deremot tycker jag det vara ganska obe-
skedligt af er awvt banna mig för det att ni
funnit hvad jag icke sökt: — qvickheter. Hela
min sträfvan har gått ut på att framhålla nå-
gra af de många maktmissbruk, som, i afseende
på qvinnans ställning till mannen och, tack
vare fördomen och den råa styrkan, tillvallat
Big lagligt burskap och lyckats så tillknyta
bindeln för rättvisans ögon, att hon icke för-
mår skilja mellan lag och rätt. För öfrigt är
det ganska sannt att mina stackars Träkol
förete en mängd trivialiteter, såvida detta
ord får öfversättas med hvardagligheter, men
hvems är felet? Att män misshamdla sina
hustrur och lagligen förskingra deras ogendom,
att sönerna gynnas på döttrarnes bekostnad,
att qvinnorna inalles af lag och bruk tillfogas
allehanda oförrätter, äro tyvärr ledsamma hvar-
dagligheter; men icko kan dera3 tillvaro gerna
läggas mig ensam tilllast. Vore det så, så
skulle de snart vara afhulpna.
Icke heller har jag trott mig missbruka den
bundna formen med att använda ottare rime
för min framställning om det orättvisa, ona-
turliga tvång, hvarmed qvinnan är bunden un-
der mångfaldiga, både lagliga och icke lagliga
former... Rim äro rim och torde vara berät-
tigade, äfven om de icke göra anspråk på att
vara poetiska.
Till sist änvu ett klagomål, som jag vet att ni
skall hjerta. Det enda lilla, halft uppmuntrande
ord ni skänker mig är öfver versbygguaden.
Desto kännbarare är det mig, att ni, i den
stans ni citerat såsom prof, öfverhoppat en
stafvelze och såmedelst icke ailenast tillagt
mig en fullkomlig omeniog, utan äfven fram
ställt mig såsom sämra versbyggare än jag är.
Stockholm den 18 december 1870.
Olof Stig.
FISEN EERO
BRATE TS TS ENN SERA DOT ANSE T ONT SETAAA LDS