ger en yta af ungefär två qvadrat-tum. Sedan
köper jag ett dussin tidningar och upptäcker,
allt efter som jag läser dem, att de innehålla
intet nytt. På detta vis är jag någorlunda
sysseisstt till kl. 11. Vänner komma då till
mig, eller också uppsöker jag vänner. Diskus-
sionen rörer sig om frågan: Huru länge skall
belägringstillståndet fortfara? Och om vännerna
äro fransmän, slutar alltid tankeutbytet med
ett enhälligt erkännande af att vi äro sublima.
Kl. 1 beger man sig till någon af stadsportarne;
efter att ha språkat en stund med der poste-
rade nationalgardister, kommer man ut och
gör ett par timmars promenad för att helsa
på förposterna, försöker att medelst kikare
upptäcka preussare, ser på kreverande bom-
ber, kryper längs grafvarne och låter knäna
npedsjunka djupt i modden. Preussarne, som
på sednare tiden blifvit hätska äfven mot ci-
vila personer, skicka tillfälligtvis en kula öf-
ver ens hufvud. I allmänhet skjuta de för
högt.
De franska soldaterna sysselsätta sig med
matkokning. De längta oroligt efter nyheter,
men veta ingenting om hvad som sker och
händer. Vanligivis tala de om episoder vid
någon förpostfäktning som förefallit dagen
förut. Men episoderna äro hvarandra blott
ailtför mycket lika.
Kl. 5 e. m. går man hem, språkar med lä-
kare om intressanta operationer, som blifvit
gjorda, och med en eller annan befattningshat-
vande om ställningar och förhållanden i sta-
den. KL 7: middag på en restaurant; allmän
konversation; nästan hvarje gäst klädd i uni-
form. MSamtalsämnena äro de gamla vanliga:
Huru länge skall detta räcka? Hvarför skrif-
ver icke Gambetta tydligare? Hvad vi sjelfva
äro sublima! Och sådana narrar alla andra
äro! Maten är knapp, men af egendomlig be-
skaffenhet. På det ställe der jag åt i dag
upptog matsedeln följande rätter: åsne- och
häststek samt engelsk varg från zoologiska
trädgården. En skotte underrättade mig att
vargen egentligen förskref sig från hans fo-
eterland, hvadan han, lifvad af patriotism, tog
sig flera portioner deraf. Jag försökte smaka
denna anrättning, men som jag icke är skotte,
faon jag densamma vedervärdig och återgick
till ågsneköttet.
Efter middagen promenad på boulevarderna,
hvarefter intet annnat återstår än att gå hem
och läsa en bok. Klockan 12 lägger man sig.
Hvarje natt spikar man locken på likkistorna
i rummet öfver det som jag bebor. Detta
hemska hamrande är således den musik, vid
hvilken jag söfves. Och nu frågar jag: 9Se-
äan jag lefvat på detta sätt dag efter dag i
tre månaders tid, kan man undra på att jag
längtar efter en revolution, ett bombardemang,
en stormning eller hvad som helst som för en
dag kan sätta våra nerver i spänning?
Prokiamation till befolkningen i Paris.
En sådan utfärdades den 14 december af
nationalförsvarsregeringen, lydande som följer:
Regeringens för två dagar sedan offentlig-
gjorda kungörelse synes ha skingrat befolk-
ningens brödbekymmer. Det är klart att, om
det finnes fyra bröd för fyra personer, och en
köper tre af dem, dömar han derigenom alla
de andra att nöja sig med en tredjedel af den
nödvändiga ransonen. Detta är farhågornas
verkan. Vi upprepa, att det icke finnes rin-
gaste skäl till dessa farhågor, och att brödet
icke kommer att ransoneras (utdelas i portio-
ner). Helt säkert skulle, om man vid ett till-
fälle, sådant som det förhandenvarande, måste
besluta sig för umbäranden, Paris icke tveka.
Det gifves intet offer, som denna stad ej vore
beredd att göra för äran och fosterlandet; de
förråder af lifzmedel som förefinnas, göra det
emellertid möjligt att befria staden från denna
nödvändighet. — Qvantiteten af det från be-
lägringens början dagligen sålda brödet har
icke undergått någon förändring, och ingenting
föranleder att tro att densamma skall förmin-
skas. Endast i afseende på brödets beskaf-
fenhet har någon skillnad inträdt. Då det för
försvaret är af aldra största vigt att så myc-
ket som möjligt förlänga Paris motstånd, så
har regeringen, förvissad om att hon derige-
nom tillmötesgår alla medborgares önskan, be-
slutat, att genast, så snart den redan befiut-
liga brödqvantiteten tagit slut, låta endast råg-
bröd (ankarstockar) säljas och utdelas i sta-
den. Detta bröd är närande, välsmakligt och
icke alls skadligt för helsan. Landttolket äter
intet annat bröd, ej ens i de förmögnaste de-
partementena. Det faller af sig sjelf att brö-
det tillredes af samma iogredienser åt alla,
och att härvid intet undantag tillåtes. Kött!
skall ieke fattas oss. Sådant kommer att till-
handahållas i alla stadens köttbodar utan rin-