Hur man fan tämja en Hhärt, fom är myr:
fet wild, mill få eller har andra froåra omwa-
nor. (Efter häfttämjaren Rarey.)
I Häftens ena framben upplyfics och böjes få
mydet bafåt, att hofmen näftan berör dufen; der:
efter flår man en ögla af ett tåg öfmer häftens nä
och drager detfamma få högt upp, att öglan fommer
att fitta något högre än fotleden, hmwarefter den
fäftes med en rem, fom fpännes om fotleden.
Det bör på få fätt inrättas, att Salan HBwarken
fan alida ned eller lofna. Häften fommer deri-
genom att fiå på tre ben och man fan då hands
tera den efter behag, ty det är omöjligt för ho-
nom att flå oc på få fätt göra förtret. Genom
att fålunda binda upp en af häftens fötter, gör
man fig till herre öfmer honom, bättre än på
I något annat fätt. Det gifmwes ingen annan mes
tod, hmwarigenom man få lätt fan tämja en bång-
ftyrig höft, och derför fan anföras flera grunder.
Det ligger t. er. i häftens natur, att underfafta
fig helt od hållet, när han märfer, att man har
bemägtigat fig en af hans lemmar. När man
förjta gången uppbinder foten på en häft, blir
han ofta mydet mild, flår med nät och förföfer
på alla möjliga fött befria fig från bandet, fom
fängslar honom; men när han ej förmår fådant,
finner. han fig fnart i fitt öde.
Så fnrart man fer, att djuret har lugnat fig,
fon man gå till det oh taga foten ned, Happa
det med handen och fmeka det, låta det Mwila fig
och derefter drar man återigen upp foten fom
förut. Detta upprepas några gånger, olltid med
famma fot, oh frart lär häften fig att gå på tre
ben, få att man fan drifma honom framåt. När
man upprepat detta några gånger, lägger man
tyglarna på honom och fpänner honom framför
en lätt mwagn. Om det offå är den fmårafte Häft
med mana att flå, behöfmer man ej frutta för att
han gör det när benet är uppbundet, ty fådant är
omöjligt; och lifafå litet behöfmer man frufta att
han fpringer för ftarft, få att han derigenom ffa-
dar fig fjelf ellev andra. Förföfer han att löpa,
fan man gerna låta honom mara och tillogmed
gifta honom några piftrapp, ty på tre ben fan han
blott gå långjamt och han blir defutom fnart trött,
famt mill gerna fladna; det behöfmes nu blott att
man tyglar honom i en mwifs rigtning, då han fnart
tröttnar oc med beredwilliahet ftadnar wid drag:
ning på tvglarna. Endaft få tinnar behöfmer
man anmwända denna metod för att afmänja en
bångftyrig eller wild Hhäft från att få oh man
fan derefter lugnt fläppa ned häftens fot oh utan
fruftan och möda föra med honom.
Oftbevedningen i Shmweig. En Hr Gfhai-
der bejfrifmer i ett utländfit dlad tillmerfningen
af fdrmeitsersoften fålunda. Den till often äm:
nade mjölften uppmärmes i en fopparfittel till 32
Övr. R., hwarefter den tages från elden och blan:
das med löpe. Inom en half timme löpnar mjöl
fen fullfomfigt. Den löpnade masfan fönderffäres
i fmå delar, uppmärmes till 40 ar. R. oh oms
röre5 oupphörligt. Sedan den är wäl omrörd,
tager man den från elden och låter den fwalna
till 30 ar. R. Oftmasfan tömmes ur fitteln mes
delft en fildukf, hmwarå ena ända miras omiring
halfwan af ett mindre tunnband under det den
I andra hålles faft i munnen. Med den fålunda
I inrättade håfmen går man till bottnen af Fitteln
183 uppbringar oftmasfan uti en med filduf för-
jedd rund form, hwilfen fan fammandragas med
ett ftred. Sildufen i formen måfte förfta dagen
ömfas Bwarje timme, men den andra dagen en
I daft Hmwarannan timme, bwarjemte formen, hwarje
gång ömsningen af filduf företages, måfte göras
mindre genom att ftredet tillorages, på det ati
mweflan derigenom defto bättre må funna presfas
ut. Saltningen förfiggår under de tolf förfta
medorna tmwå gånger dagligen, fedan imå gånger
hmwarje mweda.