wande att yrfa det bäfta, då detta näfton ide ligger inom möjlighetens gräns, more i fanning att framfomma med de obotfärdigas förhinder. En warm oc eldig fofterlandsmwmän, för fil: fen ingen uppoffring är för ftor, då det gäller Smeriges mwäl och we, ffall fanffe finna hmwad Kongl. Maj:t föreflagit mara för litet, andra — och mi frufta att deras antal är förre än de förras — ffola, falla och litnöjda för fofterlandeta mäl och endaft tänfande på egna fördelar, finna att Kongl. Maj:t of fitt folk begärt för myftet — begärt för mycet för att betrygga wår frihet och oberoende! Fa, beflagligen finnas bland of perfoner, omwärdiga att bära namnet af fmwenffar, hwilfa anje att de funna njuta lifmeta goda Llifa mäl i ett fterfurftendöme fom i Smweriges fonungarife, fom äga, att bildningen och fulturen funna utwedla fig lifa wäl under fejfare: fom fonungafpiran. Men få tänker ide fwenfta folket, trots all den wefliga förfoffning, fom en långmwarig fred utbredt öfmer detfamma, trots den finnliga njut: ningalyftnad, fom, lif froften om fommarnatten, fommer mången blomma att mwifna, mången för: hoppningsfull fförd att blefna. ; Smwenffa folfet älffar fitt gamla fofterland, litt fföna fpråt, men framför allt — fin frihet! Må då folfet låta denna färlef framträda I handling, må det manligt oh allwarligt till fina ombud wid rifsdagen uttala fin milja: att desfa, lifvade af ädelt nit famt i enighet och famdrägt, under denna rifsdag må åftadfomma ett fådant ordnande af mårt förjmarsmwäfende, att wår fjelftändighet fan betryggas oh att de derföre un: derftödja och befrämja det armeorganifationsförflag, jom af Kongl. Maj:t och def frigaminifter till tundande rifsdag fommer att inlemnas! Det är derföre folfombudens pligt fårmwäl att nedtyfta flentrogenhetens och egennyttans beräkninjar fom od att mara beredda på oh beredmwilliga till uppoffringar, då det gäller landets wäl och jelfftändighet. DM detta har fwenfta folket rätt att fordra af fina ombud!