Fröken v. Dörben talade med en ton och
ett allvar, som om hon varit en mor eller en
äldre syster, i stället för en ung flicka på
tjugo år.
Vet ni, mamsell Gundla, att också jag har
svärmat en tid för det här ynglingaporträttet,
och det var mig likasom en talisman mot alla
känslor för någon annan. Men när jag så er-
for huru bilden endast var en målad lögn,
och huru allt det rena, ljufva, Bom uttryckes
i dessa ögon nu är förvandladt af dåliga li-
delser, huru dessa läppar, så fina och små,
blifvit tryckta mot hundrade ovärdiga, då fat-
tade mig nästan en känsla af afsky mot den,
som målningen skall föreställa. Jag kastade
porträttet i en byrålåda och ämnade aldrig
bära det mer. Men så återkom min far med
sina ifriga böner, och för att få ro för dem,
hängde jag åter den fordna afgudabilden kring
min hals. Får jag nu se på er kopia?4
Gundla visade blyg och rodnande det half-
färdiga porträttet.
CÅhja, inte så illa för en nybörjare, men
originalet är oefterhärmligt, det är också gjordt
af en italiensk mästare, vår tids förnämsta
miniatyrmålare. Men — käraste Gundla, är
ni verkligen så bedårad af denna ljugande
bild, denna bedrägliga yngling, så vet jag ett
sätt, som är mycket beqvämare än den mödo-
samma kopieringen, att tillfredsställa ert hjerta.
Se här, behåll som minne af er sjelfuppoff-
ring för min skull den här medaljongen, och