använd den — då ni en dag ledsnat på ert
förmenta ideal — som ombölje för en värdi-
gare bild.
Den sjuka lossade kedjan med medaljongen
från sin hals, och kastade den, innan Gundla
hann förhindra det, öfver den förvånades
hufvud.
CMen, fröken v. Dörben, hvad tänker ni
på? Hvad gör ni? Hvad skall er far säga?
CHan får säga hvad han vill. Det finns
ett diplomatiskt sätt att öivertyga, utan att
upplysa; jag skall använda det mot honom.
Fåfänga voro Gundlas protester. Eleonore
var envis och beslutsam.
SOm ni inte behåller min gåfva, så kastar
jag den i forssen, hvars brus vi höra ända
hit. — Men begagna bilden ni, liksom jag,
sågom en talisman mot andra intryck och
känsler. Tre ingen ung man, utan kom ihåg
att de alla till sitt inre likna honom, hvars
tjusande hild ni bär.4 ij
Och Gundla bar med ett barns hela glädje
den allt kärare medaljongen, men dolde: för
alla sorgfälligt både den och den fina guld-
kedjan. Hon hade kommit till de år, då hjer-
tat frågar hvarför det är till, och då den unga
flickan vanligen får ett aflopp för sina känslor
vid den systerliga vänskapens bröst.
Men Gundla hade ingen jemnårig vän, och
bon blygdes att komma fram med sitt barns-
liga pjoller till sin far, som hade så mycket
att göra med lifvets allvar. Den ofösståndiga,