anlete, någonting så obeskrifligt hjertovär-
mande. Det kunde inte gerna: vara möjligt,
att den, som en gång sett så ut, nu var en
lättsinnig och förderfyad ung man.
Gundla kände ett behof att försvara den,
som så hårdt blifvit anklagad, och hon blic-
kade frågande djupt in i de herrliga ögonen,
som, tack vare en mistaros pensel, nästan
blifvit lefvande.
Den unga flickan rodnade för sin egen för-
troliga närgångenhet, och glömde alldeles bort
att det endast var en bild, som hon hade
framför sig.
Emellertid, utan att veta eller förstå det,
förälskade hon sig på fullt allvar i denna
målade figur. Hon bildade sig af porträttet
ett ideal, sådant som hon någon gång förut
drömt sig, en oskuldsfull yngling, sådan som
den mönsterbild, efter hvilken hon sträfvade
att uppfostra gina unga bröder, de båda vild-
basarne, hvilka icke hade det ringaste af detta
milda Johanneslika, som hon tyckte sig spåra
hos den sköne okände.
Slutligen greps hon af en oemotståndlig åtrå
att kopiera detta fagra, intagande ansigte,
men hon vågade icke yppa sin underliga ön-
skan för porträttets egarinna.
Hon smög sig derför till att afteckna den
kära bilden då och då, medan Eleonore slum-
rade, men hade den sjukas eget ansigte som
förevändning för sin ritattiralj ifall hon skulle
öfverraskas,