Och kammarherren synade med harm sina skodon, men på samma gång med välbehag den smala, fina, eleganta foten. Ser ni — hviskade Eleonore till Gundla — Han tänker först på sin sko och sin fot, och sedan på sin sjuka dotter. Den rike mannens barn med sin bittra klagan öfver sitt kärlekslösa lif, verkade som en kylande balsam på Gundlas glödande rikedomsdrömmar. Hon bad Gud förlåta allt sitt knot, allt sitt famlande efter fördolda skatter derinne i Frugrottan, och tackade lyckofördelaren af varmaste hjerta för det sällhetsmått, som blifvit henne tillmätt och för en far, så öfverlägsen alla de menniskor hon hittills lärt känna. Men hvilka nya, underbara, oförklarliga tankar och känslor fingo makt med skön Gundla för hvarje gång hon betraktade blden af den der ynglingen, hvilkens porträtt Eleozore bar på sitt bröst? Medan den sjuka af mattighet ofta inslumrade midt under ett samtal, och lät bilden af sin tilliämnade make likgiltigt falla ur den domnande handen, kunde Gundla, som diplomatiskt fört samtalets vind åt detta väderstreck och sålunda frammanat det gömda porriättet, omöjligen afhålla sig från att taga tdet i sin hand och långa, långa sunder försjunka i dess åskådande. Det hade någonting så jungfruligt rent i den vackra, öppna blicken, detta ynglinga