Och kammarherren synade med harm sina
skodon, men på samma gång med välbehag
den smala, fina, eleganta foten.
Ser ni — hviskade Eleonore till Gundla —
Han tänker först på sin sko och sin fot, och
sedan på sin sjuka dotter.
Den rike mannens barn med sin bittra kla-
gan öfver sitt kärlekslösa lif, verkade som en
kylande balsam på Gundlas glödande rikedoms-
drömmar. Hon bad Gud förlåta allt sitt knot,
allt sitt famlande efter fördolda skatter der-
inne i Frugrottan, och tackade lyckofördelaren
af varmaste hjerta för det sällhetsmått, som
blifvit henne tillmätt och för en far, så öfver-
lägsen alla de menniskor hon hittills lärt
känna.
Men hvilka nya, underbara, oförklarliga
tankar och känslor fingo makt med skön Gundla
för hvarje gång hon betraktade blden af den
der ynglingen, hvilkens porträtt Eleozore bar
på sitt bröst?
Medan den sjuka af mattighet ofta inslum-
rade midt under ett samtal, och lät bilden af
sin tilliämnade make likgiltigt falla ur den
domnande handen, kunde Gundla, som diplo-
matiskt fört samtalets vind åt detta väder-
streck och sålunda frammanat det gömda por-
riättet, omöjligen afhålla sig från att taga
tdet i sin hand och långa, långa sunder för-
sjunka i dess åskådande.
Det hade någonting så jungfruligt rent i
den vackra, öppna blicken, detta ynglinga-