Den intima vänskap, som förenat de båda studentkamraterna Kasimir v. Dörben och Hans Elghjerta, afnötte så småningom sina hjertrötter, med anledning af de båda männens skilda riktningar i lifvet, ty medan baron Elghjerta med värme omfattade menniskans högre uppgifter, de stora samhällsfrågorna och medborgarens pligter, såsom värdiga föremål för sina intressen och sträfvanden, egnade v. Dörben uteslutande alla sina tankar åt sitt eget jag, åt konsten attlefva angenämt, och åt konsten att destillera nöjets njutningar till ett extrakt, hvars värde endast kunde fattas af den i det vekliga lifvets alla mysterier invigde. Det var icke utan att den unge Fingal gerna lyssnade till de diskussioner, som ofta förvandlades till lifliga disputationer mellan f. d. akademikamraterna, och som med hvarje år alltmer aflägsnade de båda ungdomsvännerna från hvarandra, och att han ur dessa samtal läppjade det sockrade gift, som låg fördoldt i kammarherrens egoistiska verldsåsigt. Också hade den unge mannen funnit en synnerlig nåd inför sin tituläre Yfarbrors ögon, och af denne undervisats i de första grunderna af toalettens Svetenskap, såsom kammarherren kallade konsten att kläda sig med smak, och att på en gång vara både slaf under och herre öfver modejournalen. Mitt arma, arma barn! — guckade kammarherren ännu en gång, i det han kastade