Den intima vänskap, som förenat de båda
studentkamraterna Kasimir v. Dörben och Hans
Elghjerta, afnötte så småningom sina hjert-
rötter, med anledning af de båda männens
skilda riktningar i lifvet, ty medan baron Elg-
hjerta med värme omfattade menniskans högre
uppgifter, de stora samhällsfrågorna och med-
borgarens pligter, såsom värdiga föremål för
sina intressen och sträfvanden, egnade v. Dör-
ben uteslutande alla sina tankar åt sitt eget
jag, åt konsten attlefva angenämt, och åt kon-
sten att destillera nöjets njutningar till ett
extrakt, hvars värde endast kunde fattas af
den i det vekliga lifvets alla mysterier in-
vigde.
Det var icke utan att den unge Fingal
gerna lyssnade till de diskussioner, som ofta
förvandlades till lifliga disputationer mellan
f. d. akademikamraterna, och som med hvarje
år alltmer aflägsnade de båda ungdomsvän-
nerna från hvarandra, och att han ur dessa
samtal läppjade det sockrade gift, som låg för-
doldt i kammarherrens egoistiska verldsåsigt.
Också hade den unge mannen funnit en syn-
nerlig nåd inför sin tituläre Yfarbrors ögon,
och af denne undervisats i de första grun-
derna af toalettens Svetenskap, såsom kam-
marherren kallade konsten att kläda sig med
smak, och att på en gång vara både slaf un-
der och herre öfver modejournalen.
Mitt arma, arma barn! — guckade kam-
marherren ännu en gång, i det han kastade