Svenska folkets tillstånd. IL Nyköpings län. Frälsebonden. (Forts.) Samma bristande energi, som man hos bönderna påträffar i skötandet af egna angelägenheter, spårar man ännu mer i fråga om skötandet af de allmänna. Dertill kommer en öfverraskande grad af okunnighet i afseende på politiska rättigheter och skyldigheter. Man kan säga, att frälsebönderna öfver hufvud taget genom sin ställning till herregården äro uteslutna från alla politiska rättigheter, äfven om de skulle finna sig hågade att utöfva sådana. Bland de många herregods i Södermanland, vi ega kännedom om, finnes ej mer än ett enda — ett af länets största — der man börjat ställa frälseböndernas kontrakt på 5 år, hvarigenom de få rätt att deltaga i riksdagsmannaval. Det är möjligt att samma förhållande existerar äfven på andra ställen, men inom vår personliga kännedom förekommer endast detta enstaka fall, der man visat sig mån om att lemna frälsebonden politisk befogenhet. I fråga om kommunens angelägenheter bestämmer den nya kommunallagen, som vi veta, att hvar och en röstar för sitt innehafvande hemman. Denna i lagen ät frälsebonden förbehållna rättighet är dock af föga praktisk betydelse så länge nu gällande röstskala existerar, äfven om han skulle vilja begagna sig af rättigheten. Så är emellertid långt ifrån förhållandet, åtminstone i allmänhet. Genom kontraktet, hvari godsegaren förr särskildt förbehöll sig rösträtten för hemmanet, hittills utestängd från allt deltagande i kommunens angelägenheter, har den häraf uppkomna vanan blifvit bondens andra natur. Äfven der, i följd af ofvan anförda kommunallag, kontraktet i denna del ändrats, qvarstår dock i hams föreställning det utstrukna vilkoret och gör sig gällande med hela sin fordna styrka. — Hvad är det värdt att jag går på kommunalstämman — säger han — jag kan ändå inte uträtta någonting. Det blir alltid som herrarne vilja ha det. Det är nu icke fråga om, att det, som herrarne bestämma, ieke kan vara det bästa som kangöras ; frågan är att bonden, bibehållande detta föreställningssätt, alltid skall förbli i ett omyndighetstillstånd äfven beträffande allmänna angelägenheter, så länge kan i sin enskilda ställning har ett oöfverstigligt hinder för sjelfständig verksamhet; frågan är om hen, tryckt som han är af det onaturligaste af alla välden, penningens, och fastkedjad i det mest förfäande slafveri af alla, okunnighetens, allt framgent skall i dessa förhållanden finna en ständig näring för misstro, afund och hat, en ständigt flödande källa af bittervatten, ur hvilken han är tvungen att dricka. Hans okunnighet gör honom försvarslös, gör honom oförmögen att bedöma förhållanden, som ligga utom hans närmaste trånga synkrets, gör honom framför allt misstänksam mot herrarne, i hvilka han icke ser sina vänner och bundsförvandter, utan snarare fiender eller motståndare, med helt andra intressen än hans. Och ser han sig omkring med eftertanke, så finner han i de yttre förhållandena ett ytterligare stöd för sin misstro: han ser den ena bondgården efter den andra, å hvilka