Det stack till i ynglingens hjerta. — Hon är rik, jag är fattig; hennos far är frihetre och en hög embetsman, jag är son till en fattig tullvaktmästare. Det är helt naturligt att hon skall glömma mig och att jag måste glömma henne, utropade ynglingen med gripande smärta. — Oförklarkgt är det emellertid, mumlade han åter efter någon stunds bosinning; men för tusan! utropade han, efter jag har penningar måste jag köpa mig några småsaker för min toalett samt några emå presenter åt fru Granlund och hennes båda döttrar. — Fra Granlund och hennes döttrar, ja, der ha vi lösningen på gåtan, utbrast Gustaf då han kommit ned på gatan. — Ginman är tät, och måhända är det hennes önskan att jag skall fria till någon af döttrarra. Hon vill bjelpa mig under dessa kvaggligheter för att, så till sägandes, ge på hand. Hon hyser förhoppningar på min framtid och vill derför försäkra sig om att få mig till måg. Det der är vältydligt; brefvet och penningarna hafva gemenskap med hennes erbjudande om inackorderingen. Ur deuna villfarelse måste gumman likväl snart britigas; ty jag är ingen hycklare. Hennes döttrar i all ära; men jog kän blott älska henne, min barndoms ljutva uppenbarelse; och henne skall:jag lira mig att glömma, att försaka. Det skall blifva en kärlek i djupet af mitt hjeria, men osynlig för menniskorna.