Det stack till i ynglingens hjerta.
— Hon är rik, jag är fattig; hennos far
är frihetre och en hög embetsman, jag är son
till en fattig tullvaktmästare. Det är helt
naturligt att hon skall glömma mig och att jag
måste glömma henne, utropade ynglingen med
gripande smärta.
— Oförklarkgt är det emellertid, mumlade
han åter efter någon stunds bosinning; men
för tusan! utropade han, efter jag har pen-
ningar måste jag köpa mig några småsaker
för min toalett samt några emå presenter åt
fru Granlund och hennes båda döttrar.
— Fra Granlund och hennes döttrar, ja,
der ha vi lösningen på gåtan, utbrast Gustaf
då han kommit ned på gatan.
— Ginman är tät, och måhända är det
hennes önskan att jag skall fria till någon af
döttrarra. Hon vill bjelpa mig under dessa
kvaggligheter för att, så till sägandes, ge på
hand. Hon hyser förhoppningar på min fram-
tid och vill derför försäkra sig om att få mig
till måg. Det der är vältydligt; brefvet och
penningarna hafva gemenskap med hennes er-
bjudande om inackorderingen.
Ur deuna villfarelse måste gumman likväl
snart britigas; ty jag är ingen hycklare. Hen-
nes döttrar i all ära; men jog kän blott äl-
ska henne, min barndoms ljutva uppenbarelse;
och henne skall:jag lira mig att glömma, att
försaka. Det skall blifva en kärlek i djupet
af mitt hjeria, men osynlig för menniskorna.