färiget. I följd af stränga förbud, utfärdade såväl i Tyskland som i Frankrike, mot offentliggörande af underrättelser angående truppernas rörelser, vet man hvarken var prins Fredrik Carls eller: Loire-armån äro. Så mycket känner man dock att de 7,000 mobilgardister som blefvo fördrifna från Dreux tillhörde general Fierecks kommando. Man antager att Loire-armån icke gått norr om Dreux, utan står mellan le Mans och Tours samt genom en mängd strategiska rörelser döljer sin styrka och sina positioner. Enligt en annan version står den omkring Orleans. General Bourbaki har fått ett kommando i denna armå och general Fare mottagit hans befäl öfver nordarmån. Storhertig Albrekt af Meklenburg har hastigt vändt om på sin marsch mot le Mans och marscherat österut, rakt mot Orleans, der ett slag torde vara att motse. Från Versailles skrifves till Neue fr. Presse: Slaget vid Orleans och Loire-armåns rörelser öfver hufvud taget förorsaka tyskarne icke så få bekymmer; de störa till och med konung Wilhelms allerhögsta lugn i Versailles. Med anledning af de sednaste dagarnes händelser lefva vi, så att säga, med foten i stigböglan. Konungens högqvarter är hvarje ögonblick färdigt att bryta upp, och man har vidtagit alla förberedelser för ett återtåg från Versailles, för den händelse ett sådant skulle blifva nödvändigt. Den strid, som von der Tann hade att bestå och efter hvilken han nödgades utrymma Orleans, var långt allvarligare och mera betydelsefull än man i början ville medgifva. Loire-armån var icke 40,000, utan 70,000 man stark och försedd med talrikt artilleri af omkring 140 kanoner. Om de tyska trupperna vid ett blifvande sammanträffande äro för svaga och nödgas draga sig tillbaka, är det nog möjligt att Loirearmån lyckas sätta sig i förbindelse med armån i Paris, isynnerhet som man der, enligt alla tecken, är noga underrättad om Loire-armåns rörelser. Man väntar med anledning häraf utfall från Paris, icke blott i riktning af Mont Valrien, utan äfven söder om Paris mot Villeneuve-St Georges, der man slagit en pontonbrygga öfver Seinen. Enligt tyska underrättelser, iakttagas nu utanför Paris samma tecken som närmast föregingo Metz kapitulation. Ur ett fältpostbref från en korporal vid 66:te infanteriregementets 7:de kompani meddelas i en tysk tidning följande utdrag: Soissy utanför Paris den 12 nov. Med utfallen torde det väl snart taga ett slut, ty de reguliera trupperna i Paris vilja icke mera strida, de komma i skaror för att gifva sig fångna, men bli dock nästan alla tillbakavisade; endast mindre hopar, som ej räkna öfver 8 man, mottagas. I går gjordes allarm, emedan, såsom det hette, fiendtliga trupper anryckte. Det var ett regemente som kom, men icke för att slåss, utan för att gifva sig. Den 9 kommo 500 suaver och bådo enträget att vi måtte taga mot derfi; men blott en enda var nog lycklig att få sin bön beviljad; han var en turco och båg mycket sjuklig ut. Den 8 nalkades många fiender våra förposter, språkade med dem, gåfvo dem sina patroner och erhöllo i stället bröd och cigarrer. En underofficer erbjöd sig att på te Re AL i for stad MstS St BR NN ÄN RN