Oväsendet hade SAR. sing böjd: signofan
gallskrek, akademisten spelade icke längre;
utan slog piano, ponierna frustade, hundarna
skälde i korus, djurtämjarne hojtade och
Joccos ställning blef allt betänkligare ..-.
Det susade för mina öron; jag kände i luf-
ten att en katastrof förestod, och den ute-
blef icke heller.
De trilskna ponies började ledsna på leken;
en af det främsta paret tog plötsligt en
sats och hoppade öfver den låga bärriörön;
hela spannet kom naturligtvis i den vilda-
ste oordning, och Jocco, ursinnig af skräm-
sel, tog ett språng, sådant blott en apa
Kan göra det, och hoppade — rätt i fam-
nen på min högra granne, Hebe, hårdt om-
fattande hetihes hals rmied sina lädna ärmar
och uppgifvande det skärande och klagande
ljud, som är eget för aporna ... Allmän
uppståndelse! Musiken tystnade, Hebe gaf
till ett anskri, i gällhet täflande med apans,
och dånade naturligtvis i mina armar, hvar-
vid den ludna besten godhetsfullt tillgrep
mig såsom räddningsankare, hvilket åter
vållade att jag släppte flickan, som föll till
golfvet, under det att asiaten från ena si-
dan, akrobaten från den andra och en me-
nageridräng uppifrån skyndade till för att
befria mig från den galna Jocco, som kal-
fatrade mig på ett allt annat än behagligt
sätt. Djurtämjaren var så kringhvärfd af
sina fyra ponies, hrr Nelson, Bijou och hvad de
hette, att han ej en gång kom åt att be-
gagna piskan. Tack vare allas förenade
bemödanden redde sig imellertid så emånin-
gom den trassligå härfvan; mamsell Hebe
kom till lifs, Jocco förpassades lyckligt från
min i menageridrängens famn, och djur-
tämjaren fick fria händer att begagna piskan,
hvilket han gjorde på ett sådant sätt, att
jag, öfvermåttan nöjd med hvad jag fått se
och erfara af vagabondlifvets frånsida, gåf
mitt paraply på båten och lemnade tummel-
platsen för denna vildt-pittoreska morgonscen.
Den som i våra dagar sitter och smör-
jer kråset vid table M(höten i Berns ele-
ganta salong med dess guldgalonerade armå
af kypare, dess charmanta orkester och dess
ännu charmantare Ganymedes-Beckman
skulle knappast kunna tro, att något sådant
som ofvanstående verkligen hade kunnat
tilldraga sig i Stockholms, i sitt slag onek-
ligen förnämsta och populäraste offentliga
lokal, men det var på den tid, och den är
cj längt afläigsen, då den mycket förkätt-
rade gratis-musiken icke ännu hade hunnit ut-
öfva sitt förädlande inflytande på den stora
allmänheten. Nu behöfvas ej längre julba-
zarer, apor, akrobater, cancan och chanson-
nette-sångerskor för att fylla Berns salong;
ergo måste allmänhetens smak ha blifvit
rädlad, och hKvems är förtjensten, om ej
gratismusikens (och dess upphofsman, hr
Blanchs)? Det var bara dit jag ville kommå,
hr Josephson må i sin bok säga hvad han
vill! Cha.