Oväsendet hade SAR. sing böjd: signofan gallskrek, akademisten spelade icke längre; utan slog piano, ponierna frustade, hundarna skälde i korus, djurtämjarne hojtade och Joccos ställning blef allt betänkligare ..-. Det susade för mina öron; jag kände i luften att en katastrof förestod, och den uteblef icke heller. De trilskna ponies började ledsna på leken; en af det främsta paret tog plötsligt en sats och hoppade öfver den låga bärriörön; hela spannet kom naturligtvis i den vildaste oordning, och Jocco, ursinnig af skrämsel, tog ett språng, sådant blott en apa Kan göra det, och hoppade — rätt i famnen på min högra granne, Hebe, hårdt omfattande hetihes hals rmied sina lädna ärmar och uppgifvande det skärande och klagande ljud, som är eget för aporna ... Allmän uppståndelse! Musiken tystnade, Hebe gaf till ett anskri, i gällhet täflande med apans, och dånade naturligtvis i mina armar, hvarvid den ludna besten godhetsfullt tillgrep mig såsom räddningsankare, hvilket åter vållade att jag släppte flickan, som föll till golfvet, under det att asiaten från ena sidan, akrobaten från den andra och en menageridräng uppifrån skyndade till för att befria mig från den galna Jocco, som kalfatrade mig på ett allt annat än behagligt sätt. Djurtämjaren var så kringhvärfd af sina fyra ponies, hrr Nelson, Bijou och hvad de hette, att han ej en gång kom åt att begagna piskan. Tack vare allas förenade bemödanden redde sig imellertid så emåningom den trassligå härfvan; mamsell Hebe kom till lifs, Jocco förpassades lyckligt från min i menageridrängens famn, och djurtämjaren fick fria händer att begagna piskan, hvilket han gjorde på ett sådant sätt, att jag, öfvermåttan nöjd med hvad jag fått se och erfara af vagabondlifvets frånsida, gåf mitt paraply på båten och lemnade tummelplatsen för denna vildt-pittoreska morgonscen. Den som i våra dagar sitter och smörjer kråset vid table M(höten i Berns eleganta salong med dess guldgalonerade armå af kypare, dess charmanta orkester och dess ännu charmantare Ganymedes-Beckman skulle knappast kunna tro, att något sådant som ofvanstående verkligen hade kunnat tilldraga sig i Stockholms, i sitt slag onekligen förnämsta och populäraste offentliga lokal, men det var på den tid, och den är cj längt afläigsen, då den mycket förkättrade gratis-musiken icke ännu hade hunnit utöfva sitt förädlande inflytande på den stora allmänheten. Nu behöfvas ej längre julbazarer, apor, akrobater, cancan och chansonnette-sångerskor för att fylla Berns salong; ergo måste allmänhetens smak ha blifvit rädlad, och hKvems är förtjensten, om ej gratismusikens (och dess upphofsman, hr Blanchs)? Det var bara dit jag ville kommå, hr Josephson må i sin bok säga hvad han vill! Cha.