En söndagsmorgon i Berns salong.
Det var på den tid, då Berns salong
ännu befann sig i sitt förnedringstillstånd,
då denna charmanta lokal, der man nu äter
förträffliga middagar vid taffelmusik 3 1
rår person och får en liten förträfflig kon-
sert på köpet, om man stannar qvar till
qvällen och äter sill och potatis för 50 öre,
då denna lokal, säger jag, ännu var en
tummelplats för apor, asiater, hundar, akro-
bater, hästar, cancanerande dansöser, getter
och vagabonder äf alla möjliga och omöjliga
slag, det var på den tid, i korthet sagdt, då
Berns salong var känd under firman The-
åtre Vari6t64. -Tiksom mången annan glad
själ hade jag slutat min lördag med att på
Theåtre Vari6t6 applådera signora Niolis vå-
gade chansönnetter och ännu mera vågade
attityder, men då jag skulle lemna lokalen,
stod mitt splitternya paraply ej att finna.
Förargad öfver tin förlust, begaf jag mig
på söndagsmorgonen åter till ort och ställe
för att anmäla min förlust och efterhöra
om tin skatt möjligen skulle finnas bland
qvarglömda effekter. Jag styrde kurs di-
rektö in i sälöngen, der jag såg folk vara
i rörelse och hvarifrån jag hörde åtskilliga
besynnerliga ljud utgå: sång, musik, pisk-
smällar, hundskall och rop på alla vagabon-
ders universalspråk: tyskan.
Den syn, som derinne framstälde sig för
mina förvånade blickar, hade varit värd en
Högärths pensel och en Vacanos penna;
men i saknad af bådadera får läsaren nöja
sig med den matta skildring, söm under-
tecknad- förmår åstadkomma af denna in-
blick i vagabondlifvets frånsida. Den var
så karakteristisk, så pittoresk i all sin mok-
bjudande realitet, att den aldrig går ur mitt
minne. Liäsarens inbillning får brodera ra-
men omkring min målning...
Dammet stod i högan sky. TI salens ena
ända voro två städerskör i morgontoalett
sysselsatta med att i sitt anletes svett sopa
golvet. - Håret i vildaste oordning, svett-
dropparna plöjde ljusa fåror på deras blos-
sande, med. ett tunnt lager af dam betäckta
ansigten. I en annan del af salen höllo ett
par omornade, af nattvak bleka kypare på
att ordna de numrerade platserna (räder af
rottingestolar) hvilka under nattens tumult
Plifvit kastade huller om buller. I salens
ona hörn, till höger om scenen, stod vid ett
piano signotra Nioli, de nattliga soarternas
stjerna, och repeterade, ackompanj erad af en
-glåmig, linhårig elev från Cakademient.
Signoran var klädd i en Slätt morgontoa-
lett, men hufvudet var inlindadt i en ofånt-
lig, hvit, stickad yllehalsduk. Ett tjockt
lager af smink från gärdagen betäckte ännu
de något pussiga kinderna. Hon repeterado
en af Thersag favorit-chansonnetter: Za.
femme å barbe, som på aftonen skulle tjusa
jubelkundernia i Beras salong. I dörren när-
mast pianot stod signor Nioli, naturligtvis
tysk till börden, akrobat till yrket och den
lyckliga egaren åf signorans öfver-junoniska
behag. Han betraktade sitt sjungande bättre
jag med ett uttryck af den mest oförstälda
beundran.
— Ah! lieber Herr! Sie sollen meine
Frau sehen! utropade han, redan då han fick
se mig på afstånd. Sie will das Publikum
gänz verräckt machen, wann sie der Lied
singt!
— Das glaube Ich, svärade jag. Sie
kennt das Geheimniss Männern verriäckt zu
machen, das håbe ich erfahren — gesehefti,
wollt Ich sågen,
— Ja wohl, lieber Herr! nickade mannen
förnöjdt och sög alldeles förtvifladt på en
-länsmant i en sur pipa.
Uznder det städetskorna sopade, kyparne
Tamlade med stolarna, signoran sjöng och
hennes man och undertecknad konverserade,
försiggick en annan scen uppe på den im-
proviserade teatern, för tillfället apterad
till mandge en miniature. Det var derifrån
hundskallet, pisksmällarna och de tyska
svordomarna utgingo, som jag redan hade
hört ute i verandan. I fonden presenterade
sig angora-geten Esmeralda, uppvaktad af en
hel hofstat af mer och mindre svultna hun-
dar, hvilka stodo och uppmärksamt betrak-
tade, hvad som försiggick midt på scenen,
troligen tänkande: snart blir det min tur,
och alltemellan uppgifvande ljudliga skall;
liksom af belåtenhet med hyad de sågo.
Och hvad var det väl som försiggick? Jo:
apan Jocco, en blifyande debutant, höll på
att inläras till konstberidning iden högre
skolan, hvilket tillgick så, att det stackars
kräket tvingades att stående på två ponies
köra två andra dylika. Den beklagansvärda
Jocco gjorde en slät figur, och den för
henne alldeles nya och i hennes tycke syn-
harlisan miralhdit vide halönnnhatan mlnsda