En söndagsmorgon i Berns salong. Det var på den tid, då Berns salong ännu befann sig i sitt förnedringstillstånd, då denna charmanta lokal, der man nu äter förträffliga middagar vid taffelmusik 3 1 rår person och får en liten förträfflig konsert på köpet, om man stannar qvar till qvällen och äter sill och potatis för 50 öre, då denna lokal, säger jag, ännu var en tummelplats för apor, asiater, hundar, akrobater, hästar, cancanerande dansöser, getter och vagabonder äf alla möjliga och omöjliga slag, det var på den tid, i korthet sagdt, då Berns salong var känd under firman Theåtre Vari6t64. -Tiksom mången annan glad själ hade jag slutat min lördag med att på Theåtre Vari6t6 applådera signora Niolis vågade chansönnetter och ännu mera vågade attityder, men då jag skulle lemna lokalen, stod mitt splitternya paraply ej att finna. Förargad öfver tin förlust, begaf jag mig på söndagsmorgonen åter till ort och ställe för att anmäla min förlust och efterhöra om tin skatt möjligen skulle finnas bland qvarglömda effekter. Jag styrde kurs direktö in i sälöngen, der jag såg folk vara i rörelse och hvarifrån jag hörde åtskilliga besynnerliga ljud utgå: sång, musik, pisksmällar, hundskall och rop på alla vagabonders universalspråk: tyskan. Den syn, som derinne framstälde sig för mina förvånade blickar, hade varit värd en Högärths pensel och en Vacanos penna; men i saknad af bådadera får läsaren nöja sig med den matta skildring, söm undertecknadförmår åstadkomma af denna inblick i vagabondlifvets frånsida. Den var så karakteristisk, så pittoresk i all sin mokbjudande realitet, att den aldrig går ur mitt minne. Liäsarens inbillning får brodera ramen omkring min målning... Dammet stod i högan sky. TI salens ena ända voro två städerskör i morgontoalett sysselsatta med att i sitt anletes svett sopa golvet. Håret i vildaste oordning, svettdropparna plöjde ljusa fåror på deras blossande, med. ett tunnt lager af dam betäckta ansigten. I en annan del af salen höllo ett par omornade, af nattvak bleka kypare på att ordna de numrerade platserna (räder af rottingestolar) hvilka under nattens tumult Plifvit kastade huller om buller. I salens ona hörn, till höger om scenen, stod vid ett piano signotra Nioli, de nattliga soarternas stjerna, och repeterade, ackompanj erad af en -glåmig, linhårig elev från Cakademient. Signoran var klädd i en Slätt morgontoalett, men hufvudet var inlindadt i en ofåntlig, hvit, stickad yllehalsduk. Ett tjockt lager af smink från gärdagen betäckte ännu de något pussiga kinderna. Hon repeterado en af Thersag favorit-chansonnetter: Za. femme å barbe, som på aftonen skulle tjusa jubelkundernia i Beras salong. I dörren närmast pianot stod signor Nioli, naturligtvis tysk till börden, akrobat till yrket och den lyckliga egaren åf signorans öfver-junoniska behag. Han betraktade sitt sjungande bättre jag med ett uttryck af den mest oförstälda beundran. — Ah! lieber Herr! Sie sollen meine Frau sehen! utropade han, redan då han fick se mig på afstånd. Sie will das Publikum gänz verräckt machen, wann sie der Lied singt! — Das glaube Ich, svärade jag. Sie kennt das Geheimniss Männern verriäckt zu machen, das håbe ich erfahren — gesehefti, wollt Ich sågen, — Ja wohl, lieber Herr! nickade mannen förnöjdt och sög alldeles förtvifladt på en -länsmant i en sur pipa. Uznder det städetskorna sopade, kyparne Tamlade med stolarna, signoran sjöng och hennes man och undertecknad konverserade, försiggick en annan scen uppe på den improviserade teatern, för tillfället apterad till mandge en miniature. Det var derifrån hundskallet, pisksmällarna och de tyska svordomarna utgingo, som jag redan hade hört ute i verandan. I fonden presenterade sig angora-geten Esmeralda, uppvaktad af en hel hofstat af mer och mindre svultna hundar, hvilka stodo och uppmärksamt betraktade, hvad som försiggick midt på scenen, troligen tänkande: snart blir det min tur, och alltemellan uppgifvande ljudliga skall; liksom af belåtenhet med hyad de sågo. Och hvad var det väl som försiggick? Jo: apan Jocco, en blifyande debutant, höll på att inläras till konstberidning iden högre skolan, hvilket tillgick så, att det stackars kräket tvingades att stående på två ponies köra två andra dylika. Den beklagansvärda Jocco gjorde en slät figur, och den för henne alldeles nya och i hennes tycke synharlisan miralhdit vide halönnnhatan mlnsda