2 Till Skolreformen. Strödda tankar i skolfrågan. (Insändt från vestra Sverige.) Som den, snart sagdt i alla tider, omtvistade skolfrågan ånyo skall få en lösning, är det väl på sin plats, att tidningspressen upptager diskussionen, på det att saken måtte bli grundligt skärskådad och belyst från alla sidor. Insändaren vill emellertid för denna gång inskränka sig först och främst till att yttra några ord rörande grunden till den vid elementarläroverken nu med skäl öfverklagade öfveransträngningen samt derefter framkasta några principer, som torde med fördel kunna följas vid den förestående revisionen af 1859 års stadga för rikets allmänna elementarläroverk. Att öfveransträngning verkligen är rådande, derem torde alla vara öfyvertygade. Hvilka kunna då orsakerna vara härtill? Jo, enligt vårt förmenande äro de att söka: 1:o uti det för långt drifna mångläsningssystemet, 2:o uti de i vissa ämnen nästan orimliga fordringarne, 3:o uti det för stora antalet dagliga lärotimmar, Hvad mångläsningssystemet beträffar, så gifves det bland hela verldens kulturstater intet land, som drifvit detsamma så långt, som Sverige. Också är man temligen allmänt ense om, att åtskilliga ämnen, utan skada för elementarbildningen kunna uteslutas från våra allmänna elementarläroverk. Men hvilka dessa ämnen äro, derom äro meningarne delade. För vår del anse vi, att hebreiska språket, dogmatik samt logik och psykologi kunna utgå från elementarskolan, utan men för den allmänbildning, denna läroanstalt bör hafva för ändamål att meddela. Dessutom bör grekiska, såsom nu, vara valfritt på den klassiska samt franska på reallinien. Fordringarne, såsom för närvarande allt för stora för en lärjunge med vanlig förmåga, böra minskas uti alla ämnen med undantag af moderna språk och historia. Att man hittilldags ofta uppoffrat qvaliteten för qvantiteten, torde ej kunna bestridas. Hvad åter beträffar antal dagliga lärotimmar, så böra de ej öfverstiga 5. Det är nemligen nu ett faktum, att lärjungar ofta tillbringa 7, ja 8 timmar i skolan. När man afdrager mattimmarne, återstår föga tid till lexläsning och ingen till vederqvickelso och förströelse. Vid revisionen af skollagen torde en af de första frågorna bli, huruvida de båda bildningslinierna böra skiljas åt. Enligt vår mening böra de det ej, såvida man ej vill inrätta alla lägre elementarläroverk till realskolor; ty hvar eljest finna en norm för, vid hvilka läroverk den ena eller andra linien bör införas? Icke kan man finna den af den nuvarande proportionen mellan antalet lärjungar å klassiska linien och reallinien vid de olika läroverken, ty detta beror på, om man, såsom vanligen är fallet, tillgodoser den förra på den sednares bekostnad. — Faktiskt är likväl, att realbildningen mera öfverensstämmer med tidsandan och dess fordringar. Att icke heller de olika provinserna kunna vara nöjda med en sådan godtycklig fördelning, är tydligt; lärjungen skulle då ofta komma in på den ena eller andra linien af ren slump, då de antagligen blefve skickade till närmaste läroverk. Sålunda hylla vi den för närvarande