-— LU tycker allt bra mycket om blommor, tillade han. — Ja; snart få vi flytta ut till landet, till pappas vackra egendom, Räfudden, då kan man riktigt få njuta af blommor och gröna ängar, sade Julia glädtigt, men strax derefter lade sig ett moln öfver hennes täcka ansigte. Gustaf log vemodigt. Hans tanke var lätt att gissa. Hur gerna skulle icke han velat dela denna lycka med Julia. Det var något som sade honom att på landet, bland de stora skogarna, vid ljudet af deras melankoliska susning, vid bäckarnas sorl, vid fåglarnas sång, skulle sinnet eldas till en högre flykt. Der skulle hjerta klappa mot hjerta: ynglingens, konstnärsandens, mot naturens rika, känsliga modershjerta. Hvilken sällhet, hvilken harmoni utan dissonans. In aving hviskade, som sagdt, detta till ynglingens själ. Molnet på Julias panna var en följd af ungefär samma tankegång. Tänk om Gustaf kunde få vistas på Räfudden i sommar; men hon förjagade genast denna tanke, ty hon visste att fadern icke skulle tillåta det. — Får jag då förtroende att vårda denna blomsterrabatt under tiden? frågade Gustaf. — Ack, hvad Gustaf vore snäll, om han det gjorde! oo Då får jag hvarje dag vandra här bland blommorna. Jag skall då föreställa mig att fröken Julia är här och håller mig sällskap,