-— LU
tycker allt bra mycket om blommor, tillade
han.
— Ja; snart få vi flytta ut till landet, till
pappas vackra egendom, Räfudden, då kan
man riktigt få njuta af blommor och gröna
ängar, sade Julia glädtigt, men strax derefter
lade sig ett moln öfver hennes täcka ansigte.
Gustaf log vemodigt. Hans tanke var lätt
att gissa. Hur gerna skulle icke han velat
dela denna lycka med Julia. Det var något
som sade honom att på landet, bland de stora
skogarna, vid ljudet af deras melankoliska sus-
ning, vid bäckarnas sorl, vid fåglarnas sång,
skulle sinnet eldas till en högre flykt. Der
skulle hjerta klappa mot hjerta: ynglingens,
konstnärsandens, mot naturens rika, känsliga
modershjerta. Hvilken sällhet, hvilken har-
moni utan dissonans.
In aving hviskade, som sagdt, detta till yng-
lingens själ.
Molnet på Julias panna var en följd af
ungefär samma tankegång. Tänk om Gustaf
kunde få vistas på Räfudden i sommar; men
hon förjagade genast denna tanke, ty hon
visste att fadern icke skulle tillåta det.
— Får jag då förtroende att vårda denna
blomsterrabatt under tiden? frågade Gustaf.
— Ack, hvad Gustaf vore snäll, om han
det gjorde!
oo Då får jag hvarje dag vandra här bland
blommorna. Jag skall då föreställa mig att
fröken Julia är här och håller mig sällskap,