det öde, som hotade om de med sin ringa
styrka längre motsatte sig fienden.
Roth var allvarsam, Spof grälade som van-
ligt. Debarkeringen en qvarts mil norr om
Ruovesi hade försiggått utan något anfall af
Tyssarne, ty dessa voro sjelfva så utmattade
genom finnarnes envisa motstånd, att Sabameff,
haru ogerna han än ville, likväl icke kunde
hindra Roth från att draga sig undan.
Lutad mot ett träd nära strunden, hade den
djerfve anföraren öfverlemnat sig åt sina tan-
kar, och att dessa icke voro glada syntes allt-
för väl af de digra moln, som tidt och ofta
jagade öfver hans fårade panna.
— Intet understöd, ingen uppmuntran, icke
så mycket som ett råd från Klingspor, mum-
lade han slutligen och knöt handen omkring
värjfästet. Man tror att jag kan reda mig
sjelf; ja, hittills har jag gjort det, men hun-
dra soldater, och af dessa hälften oöfvade, de
räcka icke länge och jag har många gånger
varit frestad tro på underverk, att jag med
dessa få menniskor kunnat uträtta så mycket.
Ty jag har uträttat mycket, fortfor han och
kastade hufvudet stolt tillbaka, ingen skall
kunna påstå att våra bemödanden varit för-
gäfves, ty nog hafva vi i vår mån bidragit
till ryssarnes återtåg. Det gör likväl ingen-
ting huru öfverbefälhafvaren dömer, våra egna
samveten äro de bästa domare och händel-
rna de omutligaste vittnen, dem ingen fram-
2) kan muta. Gif mig understöd, gif mig
mg