det öde, som hotade om de med sin ringa styrka längre motsatte sig fienden. Roth var allvarsam, Spof grälade som vanligt. Debarkeringen en qvarts mil norr om Ruovesi hade försiggått utan något anfall af Tyssarne, ty dessa voro sjelfva så utmattade genom finnarnes envisa motstånd, att Sabameff, haru ogerna han än ville, likväl icke kunde hindra Roth från att draga sig undan. Lutad mot ett träd nära strunden, hade den djerfve anföraren öfverlemnat sig åt sina tankar, och att dessa icke voro glada syntes alltför väl af de digra moln, som tidt och ofta jagade öfver hans fårade panna. — Intet understöd, ingen uppmuntran, icke så mycket som ett råd från Klingspor, mumlade han slutligen och knöt handen omkring värjfästet. Man tror att jag kan reda mig sjelf; ja, hittills har jag gjort det, men hundra soldater, och af dessa hälften oöfvade, de räcka icke länge och jag har många gånger varit frestad tro på underverk, att jag med dessa få menniskor kunnat uträtta så mycket. Ty jag har uträttat mycket, fortfor han och kastade hufvudet stolt tillbaka, ingen skall kunna påstå att våra bemödanden varit förgäfves, ty nog hafva vi i vår mån bidragit till ryssarnes återtåg. Det gör likväl ingenting huru öfverbefälhafvaren dömer, våra egna samveten äro de bästa domare och händelrna de omutligaste vittnen, dem ingen fram2) kan muta. Gif mig understöd, gif mig mg