— 138 — icke genom en otidigEklagan förderfvar alltsammans. — Jac skall vara så tyst, som om jag låge 1 grafven, svarade denna och smög sig till fru Katarinas sida. — Da är allt bra, återtog Erik med värma. Visa icke genom den minsta rörelse, att I ären vakna, utan tillslut med våld ögonen, ifall det behöfves. Med dessa ord tryckte ynglingen fruntimrens händer, och hoppade ut genom fönstret; men innan ban försvann, sände han Alfhild en lång, trofast blick, som kom henne att småle af idel glädje, ehuru oron för det kommande plågade henne. — Han är mig nära och beskyddar mig, tänkte hon, och jag skall vara lugp, ty han har sagt, att han skall rädda mig. Länge spejade hon ut i den ljusa natten, om hon till ätventyrs skulle kunna upptäcka någon gmygande fiende, men då allt förblef tyst, lutade hon sig ned på sängen och försjönk omedvetet i en lätt slummer, ehuru hon bemödade sig om att vaka.