— 138 —
icke genom en otidigEklagan förderfvar allt-
sammans.
— Jac skall vara så tyst, som om jag låge
1 grafven, svarade denna och smög sig till fru
Katarinas sida.
— Da är allt bra, återtog Erik med värma.
Visa icke genom den minsta rörelse, att I ären
vakna, utan tillslut med våld ögonen, ifall
det behöfves.
Med dessa ord tryckte ynglingen fruntim-
rens händer, och hoppade ut genom fönstret;
men innan ban försvann, sände han Alfhild
en lång, trofast blick, som kom henne att
småle af idel glädje, ehuru oron för det kom-
mande plågade henne.
— Han är mig nära och beskyddar mig,
tänkte hon, och jag skall vara lugp, ty han
har sagt, att han skall rädda mig.
Länge spejade hon ut i den ljusa natten,
om hon till ätventyrs skulle kunna upptäcka
någon gmygande fiende, men då allt förblef
tyst, lutade hon sig ned på sängen och för-
sjönk omedvetet i en lätt slummer, ehuru hon
bemödade sig om att vaka.