Rn
blefvo i grund slagna. Men detta var nästan
omöjligt, först emedan den finska styrkan var
för svag, och för det andra emedan den sak-
nade rytteri. En väg till räddning stod dock
öppen, nemligen om vagnshästarne blefvo
skjutna, men redan i början af striden hade
Kulneff, såsom förut blifvit nämndt, haft den
försigtigheten, att låta föra vagnen så långt
afsides, att deni det närmaste var skyddad för
kulorna. Det återstod således icke annat än
att med lugn möta de kommande händelserna.
Kulneff, som var högst angelägen om att
kunna rycka sina fångar, dem han ansåg sig
behöfva för sina planer, undan de förföljande
finnarne, inlät sig icke vidare i någon allvar-
sam strid utan rymde hellre fältet det fortasto
han kunde. Under fortsatt strid hade ko-
gackerna således tillryggalagt ungefär en half
mil, när de helt plötsligt gjorde halt. På den
smala vägen, just der de skulle rida fram,
stod en liten afdelning ryskt fotfolk. Öfver-
stens mörka drag ljusnade betydligt vid denna
syn och han skyndade framåt i raskt traf för
att förena sig med denna oförmodade hjelp.
Men plötsligt stannade ryttarnes första led,
när den lilla truppen gjorde sig färdig att
skjuta.
— Hvad vill detta säga, mumlade Kulneff
och betraktade sina kamrater med misstrogna
blickar, känna de icke igen kosackerna?
De kände nog kosackerna, ty de voro våra
förklädda fonar, som under Pekkas anförande