Rn blefvo i grund slagna. Men detta var nästan omöjligt, först emedan den finska styrkan var för svag, och för det andra emedan den saknade rytteri. En väg till räddning stod dock öppen, nemligen om vagnshästarne blefvo skjutna, men redan i början af striden hade Kulneff, såsom förut blifvit nämndt, haft den försigtigheten, att låta föra vagnen så långt afsides, att deni det närmaste var skyddad för kulorna. Det återstod således icke annat än att med lugn möta de kommande händelserna. Kulneff, som var högst angelägen om att kunna rycka sina fångar, dem han ansåg sig behöfva för sina planer, undan de förföljande finnarne, inlät sig icke vidare i någon allvarsam strid utan rymde hellre fältet det fortasto han kunde. Under fortsatt strid hade kogackerna således tillryggalagt ungefär en half mil, när de helt plötsligt gjorde halt. På den smala vägen, just der de skulle rida fram, stod en liten afdelning ryskt fotfolk. Öfverstens mörka drag ljusnade betydligt vid denna syn och han skyndade framåt i raskt traf för att förena sig med denna oförmodade hjelp. Men plötsligt stannade ryttarnes första led, när den lilla truppen gjorde sig färdig att skjuta. — Hvad vill detta säga, mumlade Kulneff och betraktade sina kamrater med misstrogna blickar, känna de icke igen kosackerna? De kände nog kosackerna, ty de voro våra förklädda fonar, som under Pekkas anförande