fö
Ingenting tjenar mer att bevisa folkens
omyndighetstillstånd och deras klander-
värda liknöjdhet för sitt eget gemensamma
bästa än det pågående kriget. Då man
sett huru föga sympati detta krig haft
inom de krigande ländernas kammare, åt-
minstone lagstiftande kårens i Paris, hvar-
est hela venstern satte. sig mot kriget;
då man vet att bland Frankrikes industri-
idkande befolkning kriget var impopulärt
tilliiden grad att i Lyon ;ordningsmak-
ten--(den 8. k.) måste uppträdaför att
hindra och dämpa oppositionen mot kri-
get ; då regeringen måste använda konst-
lade medel för att tillskapa ett slagsen-
tusiasm (till exempel att låta spela mar-
seljäsen iochYandraipatriotiska sånger som
dittills varit förbjudna); då arbetareasso-
ciationeri Frankrike och Tyskland tillskrif-
va hvarandra vänskapliga försäkringar 0.
8. v. — då torde det ock vara alldeles tyd-
ligt och klart att detta krig är ett verk
af de kejserliga och kungliga regeringarne
allena, om än nu, sedan det utfallit till
en aigörande och. förödmjukande skada
för Frankrike, detta land med hela entu-
siasmen af en stor och berömvärd patrio-
tism omfattar och deltager i detsamma.
Men hvad gjorde väl folken innan kriget
bröt ut? Hvad gjorde kamrarnes majori-
teter för att undvika kriget? Intet!
Stora. barn, straffvärda barn, äro ännu
folken, som -af sjukligt ömtåliga eller äre-
giriga, roflystna regeringar låta föra sig
till slagtbänken. Ömkans- och straffvärda
äro de folkrepresentationer, de må vara
förfalskade7 eller ej, som tillåta detta af-
skyvärda krigförande, då de likväl kunnat
hindra det, om de haft en tillstymmelse
till verklig sjelfständighet och sann foster-
landskärlek.
Intet kan bättre än detta ohyggliga,
mördande krig bevisa: farligheten deraf
att regenten eger rätt att förklara krig.
Olyckliga — det: se vi ju för våra ögon
— äro de folk, som sålunda öfverlemnat
sig i sina herrars och konungars händer,
ty på en nyck, på en dynastis förmenta
eller verkliga intresse beror deras väl
eller. ve.
Arma folk! Hvad hafva väl dessa bön-
der och egendomsegare i Elsass och Loth-
ringen gjort för ondt? De hafva i 19 år
betalt-de stora: skatterna till Napoleoni-
dens regering — och nu förödes deras
egendom, de skjutas och hängas, då de
vilja skydda sig, de sina och sin egen-
dom. Hvad hafva alla dessa tyska och
franska fäder, mödrar, slägt, industriid-
kare, jordbrukare 0. s. v. brutit, som nu
ryckts från sina bem eller beröfvats sina sö-
ner, sina anhöriga; hvad hafva ledarne af
dessa industriela företag, som nu sakna
sina verkmästare, sina arbetare, sina kö-
pare — hvad hafva de alla brutit, efter-
som de dödas, stympas, ruineras, störtas.
i sorg, olycka och namnlöst elände?
Jo, de hafva som narrar böjt nacken
under krigets fuktel. De låta som boskap
föra sig fram till slagtoffer;- de våga icke
en gång fråga om de skola slåss man mot
man, eller om de måste ut att slåss en
mot 4, 5 — ja, en mot tio! När skola då
folkens ögon öppnas och se! När skola
de väl lära sig att åtminstone behålla
rätten att hostämma öfver det krig, som
äg a TA RT ofte ÅS NNE VT REST RT en NV MD