eh henne tillhörig värderik samling af guldoch silfvermynt. I dessa dagar har ankommit bref från en landsman, som äfven länge varit bosatt i Paris och är chef för ett af de största svenska handelshusen i Frankrike. Också han ville före cerneringen lemna staden och sökt. ministern flera gånger på den tid ambassaden tillkännagifvits öppen, men fick ständigt till svar, än att hans excellens frukosterade, än att han var hindrad mottaga nåon. Derigenom att sålunda passets utfärdande i tre dagar fördröjdes, kom nämnde affärsman så sent från Paris, att han ej kunde medtaga några saker på jernvägen och nödgades derigenom lemna allt sitt bohag qvar i den belägrade staden utan tillsyn. När han af denna anledning begärde att hos ambassaden få deponera en dyrbar eilfverservis, nekades detta, då deremot Englands och Nordamerikas sändebud uppm n-: sina landsmän att vid ambassaderna deponera sina dyrbarheter. Då under flera års tid ständiga klagomål hörts öfver hr Adelsvärds sätt att sköta sh ministerpost, förundrar det oss sannerliger att regeringen ännu alltjemt qvarhäller honom på denna plats, äfven om — såsom man velat låta påskina — f. d. kejsaren särskildt begärt få ha honom qvar såsom svensk minister vid sitt hof. Men då nu den gamla regimens tid synes vara förbi, hemställa vi, om ej hans excellens utrik ministesn skulle finna det lämpligt att fö flytta hr Adelsvärd till en plats, som är mindre besökt af landsmän än Paris varit och blir. Detta är så mycket mer befogadt, då hr Adelsvärd är stor jernverksegare i Frankrike och på så sätt personligen intresserad i höga franska tullsatser, i stället att hang sträfvan ur sitt lands synpunkt borde vera att få dem så sänkta som möjligt. Isynnerhet är det af vigt att ombyte sker snart, då antagligt är att efter krigets slut republiken skall finnas villig att medgifva liberalare grundsatsers tillämpning äfven i denna riktning.