EEE rasar Svenska arbetare i Paris. Det har i år lefvat ett icke så ringa antal svenska arbetare i Paris. De tillhöra många särskilda yrken. Några af dem utöfva yrken, i hvilka svensken hunnit lika skicklighet med den stora verldsstadens näringsidkare. Dessa arbetare berga sig; och blifva de länge qvar, kunne de till och med samla något, om de äro ordentliga och sparsamma. Men flertalet kommer dit för att lära sig mer än de kunna förut, och för dessa är det nästan omöjligt, äfven om de ständigt hafva arbete (hvilket i många yrken ej kan vara händelsen) att försörja sig utan att ega andra tillgångar. När kriget bröt ut, blef det stagnation i många yrken, och ju längre kriget fortgick desto större blef arbetslösheten. Kunde en arbetsgifvare ännu sysselsätta några händer, valde han naturligtvis i främsta rummet sina landsmän att stanna qvar och lät utländingarne gå. Det blef stort bekymmer bland de svenska arbetarne. Man visste dessförinnan icke hur många der var. I de goda tiderna såg man i den svenska arbetarekretsen aldrig till en mängd kamrater, hvilka kommo fram ur den vidsträckta stadens spridda gömslen först när nöden tryckte dem. Hr Wessbergs restauration var den rällmännaste samlingsplatsen. Hr Wessberg är en man, som aldrig kan tillsluta sitt gästrum för en svensk derför att denna ej kan betala hvad han förtär. Mången landsman har under tidernas lopp haft honom att tacka för att han kunnat lefva tills det blifvit bättre tider. Äfven nu, vid den svåraste af alla kriser, har hr Wessberg offrat sig för sina landsmän. Men numera är det troligen slut med hans förmåga dertill. När guvernören uppmanade fremmande att alägsna sig från Paris funnos der åtskilliga svenska arbetare som voro nog lyckliga att kunna följa rådet, hvartill af svenska ministern åt behöfvande erbjöds half biljett till Havre eller Calais och 15 frank i reshjelp. Men hvart sedan? När man kommer till Calais eller Havre med två tomma händer är man under kriget föga bättre deran än i Paris. Många kunde derför ej begagna ministerns godhet. De måste förblifya der de voro, fastän ingen utsigt till bergning gafs. Redan den 1 september fanns det få svenska arbetare i Paris som hade något arbete. Numera ges det väl knappt någon som har det. Detta förhållande gaf vår ordinarie korrespondent derstädes anledning att redan den 14 september nppmana till bistånd åt behöfvande svenska arbetare i den franska hufvudstaden. Brefvet härom var infördt i numret för den 28 september. Nya Dagligt Allehanda tog benväget upp detta upprop till allmänheten. Tyvärr har det burit särdeles ringa frukt — mindre än någon insamling som vi föranstaltat. I förrgår kom oss tillhanda ett med ballong från Paris afgånget bref från en af skandinaviska föreningens i Paris styresmän, dekorationsmålaren hr 8. V. Rubenson (från Göteborg). Det var stäldt till utgifvaren af denna tidning. Vi meddela deraf hvad som rörer nu ifrågavarande ämne: i Paris den 1 oktober 1870. ; I det hopp att ni erhållit det bref från eder pariserkorrespondent, deri meddelan gjordes om den behöfvande ställning, i