Ack! käre lärare, hvad Jesus gjorde väl då
han grundade Guds rike, en verld, höjd öfver
hatet, atunden, högmodet, i hvilken den högst
aktade icke är, såsom i den jämmerdal vi
genomvandra, den. som gör det mesta onda,
den som slår, dödar, förolämpar, den som är
den störste ljugaren, den minst hederlige,
den sämst uppfostrade, den mest misstänk-
samme, den mest trolöse, dem som begår de
flesta dåliga handlingarne och framkommer
med de mest djefvulska idgerna, den hvilkens
hjerta är mest oåtkomligt för medlidandet,
den som icke har någon finkänsla, den som
öfverrumplar sin motståndare och spelar ho-
nom de elakaste spratten; utan den som är
den mildaste, den blygsammaste, den minst
sjelfkloke, den minst öfvermodige, den minst
hårdhjertade, den som är eftergifven mot alla
menniskor, den som anser sig vara, icke den
främste, utan den ytterste! Krigetär en väfnad
af synder, ett naturvidrigt tillstånd, hvarunder
man betraktar såsom vackra handlingar hvad
som under alla andra förhållanden anses
för laster eller brott, hvarunder det är en pligt
att glädjas öfver andras olycka, hvarunder den
som företoge sig att löna ondt med godt och
att följa evangelii föreskrift att förlåta oför-
rätter och att ödmjuka sig sjelf, skulle bli
ansedd vara utan förnuft och tadlas. Hvad
som förskaffar inträde i Walhalla är just hvad
som utestänger en från Guds rike, Har ni
märkt att ingenstädes, hvarken i bergspredikan
eller i evangelierna eller i den kristna littera-
turen för öfrigt, nämnes ett ord som antyder
att de militära dygderna få räknas bland dem
hvarigenom man kommer till himmelriket,
Må vi envist framhålla dessa stora fredslä-
ror, hvilka de menniskor förgäta, som äro du-
perade af sitt högmod, hänförda af sitt eviga
och så föga filosofiska dödsförakt. Ingen har
rätt att vara likgiltig för sitt lands olyc-
kor: men filosofen liksom den kristne har all-
tid bevekelsegrunder för att lefva: Guds rike
känner hvarken segrare eller besegrade; det
består af hjortats, själens, fantasiens nöjen, af
hvilka den besegrade njuter mera än segraren,
om han har fått en mera moralisk uppfostran
och har mera snille. Er store Göthe, er be-
undransvärde Fichte, ha de icke lärt oss huru
man kan föra ett ädelt och i följd deraflyck-
ligt lif, oaktadt fosterlandets ställning i för-
hållande till andra länder är i sjunkande?
För öfrigt är det en sak som tillskyndar mig
en djup själsro: förlidet år, vid valen till lag-
stiftande församlingen, uppträdde jag som kan-
didat; jag blef icke vald; mina programmer
finnas ännu anslagna på husknutarne i Seine-
et- Marne-distriktets byar; man kan der läsa:
Ingen revolution, intet krig. Ett krig vore
lika olycksbringande som en revolution! För
att ha rent samvete i sådana tider som våra,
måste man kunna säga sig sjelf att man hvar-
ken systematiskt undandragit gig allt deltagan-
de i de allmänna angelägenheterna eller sökt
blanda sig deri.
Låt mig alltid behålla er vänskap och var
öfvertygad om att jag för er hyser den dju-
paste vördnad.
Paris den 13 september.
Ernest Renan.