i ett krig, som vi sjelfva på ett orättvist sätt
framkallat, utan genom att ingå ett förbund
med Tyskland och England, hvars ändamål
skall vara att leda verlden in på den frisin-
nade civilisationens väg. Det ankommer på
Tyskland hvilkendera politiken Frankrike skall
föra, och på samma gång beror således äfven
civilisationens framtid af Tyskland.
Era oresonliga germanister påstå att Elsass
är ett tyskt land, som orättvist blifvit lösryckt
från det tyska kejsardömet. Jag vill anmärka
att, om man börjar resonnera så angående
hvarje litet landområdes etnografiska förhål
landen, öppnar man porten för ändlösa krig.
Vackra provinser, i hvilka franska språket ta-
las, höra icke till Frankrike, och detta är
mycket fördelaktigt för Frankrike sjelf. Sla-
viska länder utgöra delar af den preussiska
statskroppen. Dessa anomalier gagna mycket
civilisationen. — Elsass förening med Frank-
rike t. ex. är en af de omständigheter som
mest bidragit till den germaniska propagan-
dan, det är genom Elsass de tyska idgerna
och sederna vanligen framtränga till oss. Det
är obestridligt att, om man läte den elsassiska
befolkningen atgöra frågan, skulle en ofantlig
majoritet uttala sig för en fortfarande för-
ening med Frankrike. Är det Tyskland vär-
digt att genom våld fästa vid sig en rebellisk,
uppretad provins, blifven oförsonlig, i synner-
het efter Strasbourgs förstöring? Själen in-
tages verkligen ibland af häpnad öfver edra
statsmäns djerfhet. Konungen af Preussen
synes stå i begrepp att åtaga sig det svåra
värfvet att lösa den franska frågan, att gifva
och i följd häraf äfven garantera Frankrike
en regering. Kan man väl med gladt sinne
skaffa sig en sådan börda på halsen? Ser
man då icke att följden af denna politik blefve
en nödvändighet att allt framgent hålla en
armå af 3 å 400,000 man i Frankrike? Tysk-
land vill således rivalisera med det sextonde
århundradets Spanien? Och dess stora och
höga andliga kultur, kuru komme det att gå med
den på detta vis? Må Tyskland akta sig att
man icke en dag, då man skall angifva den
germaniska stammens ärofullaste år, föredra-
ger framför dess militärväldes period, måhända
utmärkt genom försämring i intellektuelt oeh
sedligt afseende, de första åren af vårt sekel,
då landet, besegradt, till det yttre förödmju-
kadt, lät verlden skåda den högsta uppenba-
relse af förnuftet, som dittills förekommit
inom menskligheten.
Man förvånar sig öfver att några af våra
bästa hufvuden icke inse detta och framför
allt att de lägga sig mot en intervention af
Europa i dessa frågor. Freden kan icke, ef-
ter hvad det synes, blifva afslutad direkt mel-
lan Frankrike och Tyskland, den måste blifva
ett verk af Europa, som har ogillat kriget
och som måste vilja att ingen af den euro-
peiska familjens medlemmar blir försvagad.
Ni talar med goda skäl om garantier mot ohel-
sosamma drömmars återvändande; men hvil-
ken garanti kan vara kraftigare än en sådan
af Europa, ånyo gifvande helgd åt de befint-
liga gränserna och förbjudande hvem det vara
må att rubba dessa genom föregående trak-
tater utstakade linier? MHvarje annan lösning
skall lemna dörren öppen för ändlösa hämnd-
försök. Må Europa göra detta, och det skall
hafva utsätt fröet till den mest fruktbrin-
gande institution, jag menar fröet till en cen-
tral-myndighet, ett slags Europas Förenta Sta-
ters kongress, som dömer öfver nationerna,
förmår göra sig åtlydd af dem och korrigerar
nationaliteternas princip genom federations-
principen. Ända till våra dagar har denna
europeiska centralmakt endast yttrat sig i
tillfälliga koalitioner mot det folk som efter-
sträfvade ett allmänt öfvervälde; detwore väl
om ett slags permanent koalition kunde kom-
ma till stånd, med uppgift att skydda de stora
gemensamma intressena, som, när allt kom-
mer omkring, just äro förnuftets och civilisa-
tionens intressen.
Den europeiska federationsprincipen kan så-
Junda erbjuda en bemedlingsbasis, sådan som
kyrkan erbjöd medeltiden. Man är ibland
frestad ait tillägga de demokratiska tenden-
serna och de sociala problemen, som i våra
dagar blifva allt vigtigare, enahanda betydelse.
Den rörelse som genomgår samtidens historia
är ett visst balanserande mellan de patrioti-
ska frågorna å ena sidan och de demokrati-
ska och sociala å den andra. Dessa sednare
frågor ha en berättigad sida och skola må-
hända i ett afseende blifva den starka grund-
valen för en framtida fred. Det är säkert
alt det demokratiska partiet, oaktadt sina vill-
farclser, sysselsätter sig med problemer, hvil-
kas lösning är vigtigare än de fosterländska
angelägenheterna; de ifrigaste af detta parti
räcka hvarandra handen öfver alla nationali-
tets-skrankor och förklara sig vara fullkom-
ligt likgiltiga för dessa heders-frågor, som
framför alla andra röra adeln och militären
djupt. De tusentals arma menniskor som nu
döda hvarandra af en orsak, som de endast
till hälften inse, hata hvarandra icke; de ha
gemensamma behofver och intressen. Att de
en dag skola komma öfverens och räcka hvar-
andra handen mot sina anförares vilja, det är
tvifvelsutan en dröm; dock kan man väl för-
utse att den preussiska politiken, om den för-
blifver lika hänsynslös, skall på mer än ett
sätt bana väg för id6er, som den nu icke anar.
Det ser ut som skulle detta raseri bland ett
litet antal menniskor, återstoden af en gammal
aristokrati, svårligen kunna i en framtid för-