Ernest Bönan
om
kriget mellan Frankrike och Tyskland.
(Forts. fr. föreg. nummer.)
Naturligtvis, min käre herre, ha härvarande
upplysta liberala närt blott en enda önskan
alltsedan krigets utbrott, den att snart se ett
slut på hvad som aldrig bort börja. Frank-
riko har haft tusen gånger orätt uti att
vilja lägga hinder i vägen för Tysklands inre
rörelser, men Tyskland skulle begå ett icke
mindre fel genom att vilja kränka Frankrikes
integritet. Om man har till ändamål att
omintetgöra Frankrike, så är ingen plan bättre
uppgjord än denna: stympadt skulle Frank-
rike råka i konvulsioner och omkomma. De
hvilka tänka, såsom några af era landsmän,
att Frankrike bör undanträngas ur de fria
folkens krets äro konseqventa, då de fordra
dess styckning. De inse mer än väl att denna
styckning skulle medföra dess undergång;
men de som, i likhet med er, tro att Frank-
rike är nödvändigt för verldsharmonien böra
noga betänka följderna af en territoriel in-
skränkning. Jag kan här yttra mig med en
viss opartiskhet. Jag har under hela mitt
lif bemödat mig att vara en god patriot, så-
som en hederlig man bör vara, men att på
samma gång akta mig för den öfverdrifna
patriotismen, hvilken ofta leder till villfarel-
ger. Såsom filosof är jag för öfrigt idealist;
hvar jag ser det goda, det sköna, det sanna,
der är mitt fosterland. Det är med afseende
på idealets sanna, eviga intressen jag skulle
bli tröstlös, om Frankrike icke längre existe-
rade. Frankrike är nödvändigt såsom en pro-
test mot pedanteriet, dogmatismen och den
trångbröstade rigorismen. Ni som så väl för-
stått Voltaire bör förstå detta. Uetta lätt-
sinne som man förebrår oss är i botten all-
varligt och hederligt. Det är att betara att,
om vår sinnesart med sina förtjenster och fel
försvunne, skulle det menskliga samvetet sä-
kert lida deraf. Omvexling är af nöden, och
den menniska, som med sann pietet söker
verka i öfverensstämmelse med gudomlighe-
tens afsigter, har till sin första pligt att för-
draga, att respektera äfven de organer för
mensklighetens andliga lif, som äro med henne
minst samslägtade och för hvilka hon hyser
de minsta sympatierna. Er framstående
Mommsen har i ott bref, som bedröfvat oss,
för några dagar sedan jemfört vår litteratur
med Seinens gyttjiga vatten och sökt skydda
verlden deremot såsom mot ett gift. Huru?
Denne stränge lärde känner då våra skämt-
tidningar och vår fars-dramatik!
sad om, att det ännu finnes bakom den ömk-
liga charlatan-litteraturen, som hos oss såsom
öfverallt röner framgång bland det lägre fol-
ket, ett mycket utmärkt Frankrike, helt olika
sjuttonde och adertonde århundradenas Frank-
rike, fastän af samma ras, i början en inskränkt
krets) af högt bildade och allvarsamma män,
sedan ett utsökt, förtjusande och på samma
gång allvarligt samfund, finkänsligt, fördrag-
samt, älskvärdt, vetande allt utan att ha blif-
vit upplyst om något, anande genom en in-
stinkt all filosofis yttersta resultat. Man bör
akta sig att förkrossa detta. Frankrike, ett
lånd af mycket olikartade beståndsdelar, har
den egenheten att vissa tyska plantor der
trifvas och tillväxa bättre än på deras födelse-
jord; man skulle kunna visa detta genom
exempel ur vår litteraturhistoria från tolfte
århundradet, genom den tidens visor, den
skolastiska filosofien, den götiska arkitektu-
ren. Ni synes tro att spridningen af de sunda
tyska id6erna skulle underlättas genom vissa
radikala medel; ni bedrager er. Denna pro-
paganda skulle just genom användandet af så-
dana medel tvärt afstanna; landev skulle med
ursinnig hastighet försjunka i sin nationela
slentrianmässighet och i de fel som äro det
egna. Så mycket värre för detsamma! säga
era fantaster, Så mycket värro för mensk-