ärkligazyttranden3af hr von Bismarck.
En korrespondent till engelska tidningen
Standard skref den 13 dennes följande an-
gående ett samtal, som han haft med nord-
tyska förbundskansleren i preussiska högqgvar-
teret i Rheims:
Jag frågade honom om han trodde att frans-
männen skulle försvara Paris. Vi skola ej
beskjuta staden, svarade han; vi vilja in-
komma i Paris utan angrepp: vi skola taga
det genom svält. Då jag anmärkte att det
fordrades 1,200,000 man för att kringränna den
franska hufvudstaden, svarade han att Paris
icke komme att bli belägradt, i !egentlig me-
ping. Man ämnade uppställa de tyska armå-
erna omkring staden i de tjenligaste positio-
ner, den öfriga instängningen skulle 50,000
kavallerister uppehålla. De skulle sörja för
att icke en smula lifsfmedel kunde införas till
Paris. Hvarför, — sade han — skulle vi
angripa och utan rTingaste nytta göra flera
offer? Det finnes stridsdugliga män i Paris,
hvilka skulle kunna göra oss skada den första
och möjligen äfven den andra dagen, om vi
angrepo dem. Låta vi dem vara i fred, skola
de den tredje dagen bli mer hotade afsjelfva
Paris än af oss, ty då sakna de föda. Vi börja
den tredje dagen. Hvarför skulle vi ränna
våra hufvuden mot en mur?
Då jag anmärkte, att en ny fransk armå
under tiden får tillfälle att bilda sig söder
om Loire, svarade han: Inte en armå, endast
ett -antal beväpnade menniskor. Vi togo 1,500
sådana soldater i närheten af S:t Menehould,
bland hvilka blott fanns en enda sqvadron
dragoner. Det är möjligt att fransmännen
kunna bli goda soldater på 3 månader, men
vi gifva dem icke en tid på 3 månader, och i
hvad fall som helst skall denna s. k. armå
dock komma att sakna officerare. Vilja de
slåss, må de göra det. De skola bli slagtade.
Det är sorgligt.
I fråga om fredsslutet yttrade han: Med
hvem skola vi sluta fred och genom hvem?
Med detta folk från gatan och dess represen-
tanter? Då jag talade med kKujsaruu, ovdenu Hau
hade gifvit sig fången, sade han, att kan icke
kunde föreslå en fred, enär han hade förord-
nat om en laglig regering i Paris med kejsa-
rinnan i spetsen. Det är sålunda klart, att
om Frankrike verkligen har en regering, så är
det den, som ledes af kejsarinnan i egenskap
af regentinna eller kejsarens regering. Han
kunde icke inse, att kejsarinnans och kejser-
lige prinsens flykt vore att anse som en ab-
dikation. Kejsarinnan tvingades att fly af folket
från!gatan, och lagstiftande kåren hade af samma
folk med : väld nödgats att inställa sina sam-
manträden, men dessa menniskors påtryckning
var ieke laglig. De hade ingen rätt att till-
sätta någon regering. Frägan vore nu, hvem
flottan och armåön vid Metz ville erkänna. Kan-
hända att Bazaine ännu anser kejsaren för sin
herre. Om så är och om vi låta honom åter-
vända till Paris, skulte hans armå taga lofven
af dessa män från gatan och den så kallade
regeringen. Vi vilja icke påligga Frankrike
hvarken en eller annan regeringsform; vi ha
ingenting dermed att göra; det är dess affär.
I fråga om hvad Tyskland ansåge nödvändigt
sågom vilkor för fred, förnekade hr Bismarck
att han blott för landutvidgnings skull önskade
någon tillväxt i område ceher folkmängd; det
vore en olägenhet att ha tyska undersåter med
franskt språk. Men det är nu, sade han, tju-
gufemte -gången inom loppet af ett århundrade
som Frankrike förklarat Tyskland krig under
den ena eller andra förevändningen. Nu, då
ändtligen det onda vi lidit af i saknaden af
enhet upphört, ha vi sökt med Guds hjelp slå
ned denna makt. Det vore fåfängt att hop-
jas att den skulle bli vänligt stämd mot oss.
en skulla teko tillgifva oss att vi besegrat den,