hårt
att jag, för att behaga dig, måste likna en
förnäm dam. Du gaf mig lärare, emedan jag
var så okunnig att jag knappt kunde skrifva
mitt namn. Minns du de många staffelen i
mitt första bref? Ack! Guy, hvarför var du
ej verkligen en fattig student? Sedan jag
fick veta att du var rik, förlorade jag mitt
lugn, min sorgfrihet, min glädje. Jag tänkte
att du möjligen kunde tro mig vara sniken,
tro att din rikedom förledde mig!
De menniskor hvilka, såsom du, ega mil-
lioner, måste vara mycket olyckliga. Jag
förstår väl att de ej kunna annat än mistro
hela verlden. Äro de någonsin säkra om att de
älskas för sin egen skull ochicke för sina pen-
ningars. Detta förskräckliga tvifvel som sön-
dersliter dem gör dem svartsjuka och grymma.
O, min ende vän, hvarför lemnade:vi vår kära
vindskammare? Då vi bodde i den, voro vi
lyckliga. Hvarför lät du mig icke för alltid
stanna der du håde funnit mig! Visste du då
ej att åsynen af andras lycka sårar och retar
menniskorna? Vi borde ha dolt vår för verl-
dens blickar. Du trodde dig höja mig ;i stäl-
let medförde ditt handlingssätt ett alldeles
motsatt resultat. Du var stolt öfver vår kär-
lek och gjorde derför ingen hemlighet deraf.
Förgäfves bad jag dig att du af nåd skulle
låta mig. förblifva obemärkt och okänd.
Snart visste hela staden att jag var din
älskarinna. Bland dina umgängesvänner språ-
kades om ingenting annat än din lysande