höger och framom byn Fr6noils, midtemot S:t
Torcy. Fiendens häftiga motstånd började all-
mänt aftaga, hvilket vi kunde finna af de
upplösta bataljonerna, hvilka- skyndsammart
lupo tillbaka till skogarne och byarne, kaval-
leriet sökte angripa några bataljoner at vår
5:te kår, som bibehöll en törträfflig hållning;
kavalleriet jagade genom bataljons-intervaller-
na och vände sedan samma väg tillbaka. hvil
ket upprepades tre gånger af olika regemen-
ten, så att fältet var besådt med lik och hä
star, hvilket allt vi noga kunde se från vår
plats. Jag har ännu icke kunnat erfara detta
regementes nummer.
Då fiendens återtåg på många ställen upp-
löste sig i flykt och allt, infanteri, kavalleri
och artilleri, sammanträngde sig i staden och
dess närmaste omgifningar, men ännu ingen-
ting antydde att fienden hade för afsigt att
genom kapitulation draga sig ur denna förtvif-
lade belägenhet, blef intet annat öfrigt än att
genom ofvannämnda batteri låta bombardera
staden; då den efter omkring 20 minuter re-
dan brann på flera ställen, hvilket jemte de
många brinnande byarne inom hela slagkretsen
gjorde ett uppskakande intryck — så lät jag
elden upphöra och sände öfverstelöjtnant von
Bronsart vid generalstaben med hvit fana, så-
som parlamentär, för att erbjuda armen och
fästningen kapitulation. Han mötte en baiersk
officer, som berättade mig att en fransk par-
lamentär med hvit fana hade anmält sig utan-
för porten, Öfverste von Bronsart insläpptes,
och på sin fråga efter general en chef fördes
han oväntadt nog till kejsaren, som genast
ville öfverlemna honom ett bref till mig. Då
kejsaren frågade, hvad han hade för uppdrag
och fick till svar, att uppfordra arme och
fästning till kapitulation, svarade kejsaren att
han derom hade att vända sig till general
Wimpffen, hvilken nyss öfvertagit befälet ef-
ter den sårade Mac Mahon, och att han (kej:
saren) nu ville afsända sin generaladjutant
Reille med brefvet till mig. Klockan var 7
då Reille och Bronsart kommo till mig. Den
sednare kom något förut och genom honom er-
foro vi först med bestämdhet att kejsaren var
i staden. Du kan tänka dig det intryck, som
detta gjorde i främsta rummet på mig och på
alla andra! Reille hoppade af hästen och
lemnade mig sin kejsares bref, tilläggande att
han ej hade något annat uppdrag. Innan jag
öppnade brefvet sade jag till honom: Men
jag fordrar såsom ett första vilkor att armån
nedlägger vapen. Brefvet började sålunda:
Nayaot pas pu mourir å la tåte de mes
troupes, je dåpose mon 6p6e a Votre Majestå.
Jag svarade, att jag beklagade det sätt, på
hvilket vi möttes :och att jag begärde, det en
befullmäktigad skulle sändas, med hvilken ka-
pitulationen skulle kunna afslutas. Sedan jag
lemnat general Reille brefvet, talade jag nå-
pra ord med honom såsom varande en gam-
mal bekant, och så slutade denna akt. Jag
befullmäktigade Moltke att underhandla och
bad Bismarck stanna, ifall politiska trågor skulle
komma på tal; jag red sedan till min vagn
och for hit, öfverallt på vägen helsad med
stormande hurrarop af de framryckande kolon-
nerna, hvilka uppstämde folkhymen. Det var
gripande! Alla hade tändt ljus, sådant man
stundtals ser vid en improviserad illumination.
Kl. 11 var jag här och drack med min om-
gifning en skål för den armås välgång, hvil-
ken hade tillkämpat sig en sådan epok.
Då jag icke ännu kl. 2 hade fått någon
rapport från Moltke om underhandlingarne rö-
rande kapitulationen, hvilken skulle försiggå i
Donchery, fer jag enligt aftal kl. 8 på mor-
onen till slagfältet och träffade Moltke, som
om emot mig för att få mitt medgifvande
till den föreslagna kapitulationen och som der-
jemte underrättade mig att kejsaren kl. 5 på
morgonen hade lemnat Sdan och kommit till
Donchery. Då han ville tala med mig och i
närheten fanns ett litet slott med park, så
valde jag detta till vår mötesplats. Kl. 10
ankom jag till höjden framför Sdan; kl. 12
kommo Moltke och Bismarck med den under
tecknade kapitulationshandlingen; kl. 1 begaf
jag mig i väg med Fritz och åtföljd af kaval
leristabsvakten. Jag steg ur utanför det lilla
slottet, der kejsaren kom mig till mötes. Be-
söket varade en qvarts timme; vi voro båda
mycket rörda öfver detta återseende. Hvad
jag erfor, jag som ännu för tre år sedan hade
sett Napoleon på höjden äf sin makt, det kan
jag icke beskrifra.
Efter detta möte red jag från kl. half 3
till half 8 omkring till hela armån utanför
Sedan.
Trappernas mottagande, återseendet af den
decimerade vgardeskären. allt detta kan jag i