-— UVOUU -—
de å skrifbordet hopade föremålen; men der-
under följde han med uppmärksamhet de vex-
lande uttrycken i Alberts ansigte. Den unge
mannen var i högsta grad uppskakad. En
ymnig kallsvett utbröt på hans panna; små
perlor banade sig väg utefter kinderna. IHuns
händer darrade våldsamt. Med nästan qväfd
röst stammade han:
— Det är förfärligt! det är förfärligt!
— 5e här slutligen de byxor ni bar under
mord-dagen, fortfor den obeveklige domaren.
Det märkes väl att de varit fuktiga; och spår
af smuts och jord saknas ingalunda. Men —
hvad som är ännu mera anmärkningsvärdt —
man finner rispor på knäna. Att ni icke min-
nes de ställen ni passerat under er nattliga
vandring, förvånade mig visserligen; jag be-
slöt dock att tills vidare nöja mig med er för-
klaring; men kommer ni nu: också och påstår
att ni ej vet hvar och huru de icke obetyd-
liga skadorna å era benkläder och handskar
skett, då. . .
Hvilket mod ger ej vika för sådana anfall!
Det var slut med Alberts lugn och sjelfbe-
herrskning. Han fattades af yrsel och ned-
sjönk maktlös i en stol, sägande:
— Åh! man kan bli tokig för mindre!
— Erkänner ni, envisades domaren, hvil-
ken härunder oupphörligt fixerade den stac-
kars vicomten, erkänner ni att enkan Lerouge
icke har kunnat blifva mördad af någon an-
nan än er? i