—-——— VU KP
— Jag bekänner, svarade Albert, att jag
är offer för ett af dessa slumpens förskräck-
liga under, som ibland inträffa och komma en
menniska att tvifla på sitt förnuft. Jag är
oskyldig.
— Nå, så säg då hvar ni har tillbragt fet-
tisdagsaftonen?
-— Ack, min herre, utropade den anklagade,
jag borde sannerligen ...
Men hastigt hejdade han sig och tillade med
slocknande stämma:
— Jag har svarat hvad jag kunde svara.
Herr Daburon steg upp. Det var nu han
ville taga till sista ressursen, använda gub-
ben Tabarets effektgörande metod.
— Det blir således nödvändigt för mig,
sade han i en ton af ironi, att hjelpa ert då-
liga minne. Jag skall erinra er om hvad ni
gjorde den ifrågavarande dagen. Tisdags-
aftonen förde ni en ovanligt hög diet, för att
väpna er med mod, och klockan 8, sedan ni
kommit i den rätta sinnesförfattningen; lem-
nade ni ert hotell. Klockan half 9 befann ni
er vid jernbanstationen, och fem minuter sed-
nare medföljde ni tåget; klockan nio var ni
framme i Rueil 0. 8. v.
Och domaren, som nu helt och hållet satt
sig in i den gamle Tabarets tankegång, upp-
repade nästan ord för ord den långa ramsa,
som gubben improviserat under deras samtal
natten förut.
Medan han talade, hade han godt tillfälle