oo VU Ve
mera, han råkade i feber, han fattades helt
och hållet af passionen för sitt yrke.
Nu hade han åter blifvit ransakningsdomare.
Det var med honom som med denne fäkt-
mästare, hvilken under en öfningskamp med
sin Bäste vän lät sig hänföras af vapnens klang,
glömde sig sjelf och dödade honom.
-— Sålunda, återtog herr Daburon, mötte ni
icke en enda bekant, som kan intyga att han
sett er? Ni talade icke med en enda menni-
ska! Ni besökte icke något ställe, hvarken ett
kaf6 eller en teater eller ens en tobaksbutik
för att tända en af era Trabucco-cigarrer?
— Nej.
— Nåväl, min herre, det var en stor olycka
för er, ja; en oerhörd olycka, ty — jag bör
icke lemna er i okunnighet derom — det var
just denna tisdagsafton, klockan mellan 8 och
12, enkan Lerouge mördades. Rättvisan kan
angifva timman då den blodiga gerningen för-
öfvades. Ännu en gång, min herre, uppma-
nar jag er i ert eget intresse att tänka efter,
att kraftigt vädja till ert minne.
Denna upplysning om dagen och timman,
då mordet begicks, syntes göra Albert bestört.
Han förde handen till sin panna med alla
tecken till förtviflan. Det var dock med en
temligen lugn röst han svarade:
— Jag är mycket olycklig, min herre; men
jag har ingenting att säga.
Herr Daburons förvåning var djup. Ingen
bevisning om tillstädesvaro å annan ort! Detta