1 Sletz. T. Från Saverne af Edmond About. Jag frågar mig med oro hvad Europa tänker om oss. Hvad gäger verlden om denna stolta lothringska befolkning, som ger sig utan motstånd åt fyra fiendtliga kavallerister? Hvar äro traditionerna från 1792, från 1814—15? Icke en enda bonde har gripit till vapen. Jag säger osannt: den dag, då Saverne eröfrades af fem uhblaner, ställde sig en stackare bakom preussiske löjtnanten med en pistol under blusen. Jag skall alltid döda en, sade han; och sedan får man göra med mig hvad man vill. En granne höll tillbaka hans arm, — Du vill då ställa till så att staden blir uppbränd? sade han. Detta är det enda försök till motvärn frånbefolkningens sida, som historieskrifvaren kan uppteckna,. Hvad får man tro om slappheten hos detta fordom så kraftiga folk? Skulle tjugu års despotism ha förderfvat alla franska nationens medlemmar? Skulle den siste Bonapartes re-gering ha så lyckats öfver förväntan, att hon gjort megdborgarne odugliga till allt hvad motstånd heter? Likasom tjugu år åtgått till att komma oss att glömma marseljäsen, har samma tid varit tillräcklig till att förqväfva den medborgerliga andan, denna häfstäng för allt nationelt försvar? Man kan icke ostraffadt af väpna en nation, förvekliga henne, vänja henne vid att tro det endast soldater i uniform ha rätt att använda gevär. Denna låga fördom, som till en tid bestyrker despotismens nödvändighet, framkallar til! sist en moralisk vanmakt, som jag här haft ett alltför godt tillfille att konstatera. Nej, Frankrike skall svart åter resa sig, folket är endast insomnadt; kanonen skall väcka detsamma. Minnen skola åter blifva medborgare i detta ords gamla och sublima bemärkelse. Denna revolution skall försiggå desto förr ju mera vi lida. Välsignad vare den örfil, som kommer blodet att stiga till hifvudet! Välsignadt vare fiendens inträngande 1 landet, emedan det är nödvändigt for att återgifva oss åt oss sjelfva och kalla till nytt lif det stora franska folket! Jag minns icke i hvilket af Barrigres skådespel en liten afskyvärd storskrytare, ett praktexemplar af enfald och feghet, sådant som man ofta ser i Paris, undergår en total förändring i fjerde akten och blir en hjelte, emedan man förolämpat hans mor. Skalden har profeterat, utan att sjelf veta det: nu är det fjerde akten som uppföres på verldsteatern, och den lille storskrytaren från i går, hjelten från i morgon, är ingen annan än det franska folket. Medan vi vänta, förblifva vi ännu några dagar armåas skyddslingar. Utan armån ingen räddniog, intet nationalförsvar. Denna manliga fraktion af folket, som männen af den 2 december velat skilja från oss, för att begagna till sina verktyg, har återförenat sig med det civila elementet under den första af patriotismen framkallade hänförelsen; gemensamma olyckor ha bidragit till att fullborda sammanblandningen. N x a Samma bref innehåller flera vackra anekoter: Vi sågo en af turcos, dödligt sårad, krampaktigt omfatta sitt vapen, föra det med sig på dragbåren och dö, utan att släppa sitt tag. En ung kabyl, vacker som natten, snyftade på sin sjukbädd. Din blessyr förorsakar dig då mycken smärta, stackars turco? — Nej. jag gråter deröfver att jag icke fått dö med mina fyra bröder. Vivoro fem söner af samme far, som tjenade i samma kompani, och nu TTFRIANSR NS HT VYER FUSION NOT ETEN DR ROTAR OK KAND