1 Sletz.
T.
Från Saverne af Edmond About.
Jag frågar mig med oro hvad Europa tän-
ker om oss. Hvad gäger verlden om denna
stolta lothringska befolkning, som ger sig utan
motstånd åt fyra fiendtliga kavallerister? Hvar
äro traditionerna från 1792, från 1814—15?
Icke en enda bonde har gripit till vapen. Jag
säger osannt: den dag, då Saverne eröfrades
af fem uhblaner, ställde sig en stackare bakom
preussiske löjtnanten med en pistol under
blusen. Jag skall alltid döda en, sade han;
och sedan får man göra med mig hvad man
vill.
En granne höll tillbaka hans arm,
— Du vill då ställa till så att staden blir
uppbränd? sade han.
Detta är det enda försök till motvärn från-
befolkningens sida, som historieskrifvaren kan
uppteckna,.
Hvad får man tro om slappheten hos detta
fordom så kraftiga folk? Skulle tjugu års de-
spotism ha förderfvat alla franska nationens
medlemmar? Skulle den siste Bonapartes re-
-gering ha så lyckats öfver förväntan, att hon
gjort megdborgarne odugliga till allt hvad mot-
stånd heter? Likasom tjugu år åtgått till att
komma oss att glömma marseljäsen, har samma
tid varit tillräcklig till att förqväfva den med-
borgerliga andan, denna häfstäng för allt na-
tionelt försvar? Man kan icke ostraffadt af
väpna en nation, förvekliga henne, vänja henne
vid att tro det endast soldater i uniform ha
rätt att använda gevär. Denna låga fördom,
som till en tid bestyrker despotismens nöd-
vändighet, framkallar til! sist en moralisk van-
makt, som jag här haft ett alltför godt till-
fille att konstatera.
Nej, Frankrike skall svart åter resa sig,
folket är endast insomnadt; kanonen skall
väcka detsamma. Minnen skola åter blifva
medborgare i detta ords gamla och sublima
bemärkelse. Denna revolution skall försiggå
desto förr ju mera vi lida. Välsignad vare
den örfil, som kommer blodet att stiga till
hifvudet! Välsignadt vare fiendens inträngande
1 landet, emedan det är nödvändigt for att
återgifva oss åt oss sjelfva och kalla till nytt
lif det stora franska folket! Jag minns icke i
hvilket af Barrigres skådespel en liten afsky-
värd storskrytare, ett praktexemplar af enfald
och feghet, sådant som man ofta ser i Paris,
undergår en total förändring i fjerde akten
och blir en hjelte, emedan man förolämpat
hans mor. Skalden har profeterat, utan att
sjelf veta det: nu är det fjerde akten som
uppföres på verldsteatern, och den lille stor-
skrytaren från i går, hjelten från i morgon,
är ingen annan än det franska folket.
Medan vi vänta, förblifva vi ännu några da-
gar armåas skyddslingar. Utan armån ingen
räddniog, intet nationalförsvar. Denna man-
liga fraktion af folket, som männen af den 2
december velat skilja från oss, för att begagna
till sina verktyg, har återförenat sig med det
civila elementet under den första af patrio-
tismen framkallade hänförelsen; gemensamma
olyckor ha bidragit till att fullborda samman-
blandningen. N
x
a Samma bref innehåller flera vackra anek-
oter:
Vi sågo en af turcos, dödligt sårad, krampak-
tigt omfatta sitt vapen, föra det med sig på
dragbåren och dö, utan att släppa sitt tag.
En ung kabyl, vacker som natten, snyftade
på sin sjukbädd. Din blessyr förorsakar dig
då mycken smärta, stackars turco? — Nej.
jag gråter deröfver att jag icke fått dö med
mina fyra bröder. Vivoro fem söner af samme
far, som tjenade i samma kompani, och nu
TTFRIANSR NS HT VYER FUSION NOT ETEN DR ROTAR OK KAND