Figaro berättar följande historia: Jin afton
för någon. tid sedan vandrade en gåmmal, en-
kelt klädd man från bangården i Metz, dit
han just anländt med tåget, genom staden
och stannade -utavför prefekturen: Regnet;
som föll. i strömmar, hade drifvit stådens-in-
vånare, som Jledsnat vid att gå på jagt efter
spioner, in i derag-hus, annars: -håde det nog
blifvit fråga om främlingen med det annärk-
ningsvärda utseendet. obehindradt kunnat nå
sid- bestämmelseort. Manrien vände sig till po-
sten utanför prefekturen, denne mätte den
genomblöte oeh med. smuts öfverstänkte gub-
ben från: topp till.tå och skulle måhända vi-
sat bort denne, om ej hans militära instinkt
röjt för honom att han stod framför em som
var van att befallä. : Soldaten tillkallade port-
vakten, denne ordonnaänsofficeren vch denne
general Reille, tilll ;kvilker den fräfomande
säde: Säg till kejsareb, att general Char
garnier önskar- att tala med hönom!- Dessa
ord hade en magisk verkan; kejsaren, som
var ensam, lemnade generalen straxt företräde,
ocn dessa två män, somepå 19 år icke talat
vid. hvarandra, stodo nu ansigte mot ansigte.
Sire, sade generalen, Frankrike är i fara.
Jag är en gammal soldat, och jag kommer för
att tillbjuda er min erfarenhet och min värja.
Värjan kan måhända icke uträtta mycket, ty
jag är 78 år, men jag tror att hufvudet ännu
är redigt. Efter dessa ord stängdes dörren
ch de båda ännen hade ett Kemligt samtal
i två timmar. Då dörren åter öppnades, var
det kejsaren som taläde. IL8t servera för
generalen, sade han, sedan i imorse har han
ej ätit någonting. Säg åt grefve dAure att
en häst genast skall utväljas åt generålen och
låt ställa i ordning hans rum, ban är en af
våra, mina herraf! Sedan dess ha kejsaren
och generalen varit oskiljaktiga. Den gamle
krigare Kade kömmit så fort han fått under-
rättelsö om olyckorfå, hån förde ingenting
med sig, utän till öch med linne och kläder
måste man skaffa honom.
x