— DOV9 ee
Palais de Justice, förrän han redan befann sig
på trappan. Han gaf sig: icke tid till hvila,
innan han uppnått ransakningsdomarnes korri-
dor. Ingen som såg honom kunde förmoda
att han långt för detta passerat femtiotalet.
Sjelf hade han ej heller någon känning af sin
höga ålder. Han kom icke alls ihåg att han
ej sofvit under natten; aldrig hade han kännt
sig så rask, så belåten, så munter; han tyckte
sig ha ressårter i benen.
Två väldiga hopp, och han:hade tillrygga-
lagt halfva korridoren. Ett tu tre. stod han
inför ransakningsdomaren, utan att bedja om
ursäkt för sitt plötsliga uppträdande. Så
olikt honom, hvilken eljest var artigheten
sjelf! Han märkte icke ens den knuff, han i
hastigheten. tilldelade protokollsföraren, hvil-
ken med sina vanliga afmätta rörelser i samma
ögonblick -nalkades dörren, för att återtaga sin
plats vid skrifbordet.
— Gripen! utropade Tabaret; innan han väl
hunnit öfver tröskeln; nypt, krämad,- bunden,
instufvad! Vi ha mannen!
Gubben Tabaret, som nu mer än någonsin
var Tirauclair, gestikulerade med en så komisk
häftighet, att den långe protokollsföraren icke
kunde låta bli att draga på munnen, något
som han sedan, då han gick till sängs på
qvällen, allvarsamt förebrådde sig:
Men herr Daburon, hvilkens tankar voro
helt och hållet upptagna af Noöls vittnesbe-
rättölsej-- fann denna: öfverdrifna glädtighet