— DOV9 ee Palais de Justice, förrän han redan befann sig på trappan. Han gaf sig: icke tid till hvila, innan han uppnått ransakningsdomarnes korridor. Ingen som såg honom kunde förmoda att han långt för detta passerat femtiotalet. Sjelf hade han ej heller någon känning af sin höga ålder. Han kom icke alls ihåg att han ej sofvit under natten; aldrig hade han kännt sig så rask, så belåten, så munter; han tyckte sig ha ressårter i benen. Två väldiga hopp, och han:hade tillryggalagt halfva korridoren. Ett tu tre. stod han inför ransakningsdomaren, utan att bedja om ursäkt för sitt plötsliga uppträdande. Så olikt honom, hvilken eljest var artigheten sjelf! Han märkte icke ens den knuff, han i hastigheten. tilldelade protokollsföraren, hvilken med sina vanliga afmätta rörelser i samma ögonblick -nalkades dörren, för att återtaga sin plats vid skrifbordet. — Gripen! utropade Tabaret; innan han väl hunnit öfver tröskeln; nypt, krämad,bunden, instufvad! Vi ha mannen! Gubben Tabaret, som nu mer än någonsin var Tirauclair, gestikulerade med en så komisk häftighet, att den långe protokollsföraren icke kunde låta bli att draga på munnen, något som han sedan, då han gick till sängs på qvällen, allvarsamt förebrådde sig: Men herr Daburon, hvilkens tankar voro helt och hållet upptagna af Noöls vittnesberättölsej-fann denna: öfverdrifna glädtighet